Vikten av representation (#OscarsSoWhite)

Dagen efter Oscarsgalan är tidningarna fulla av bilder på en strålande glad Alicia Wikander (välförtjänt!) och en tacksam och glad Leonardo DiCaprio (Äntligen!) som båda vann varsin Oscar.

Själv så funderar jag ytterligare ett varv över detta med representation och vithetsnormen. Något som märktes extra tydligt på just Oscarsgalan i år där inga rasifierade skådespelare nominerats till ett enda pris och det är inte första gången det händer.
Galans värd Chris Rock tog upp det i sitt invigningstal där han gav en rejäl känga åt just vitheten:

"Man, I counted at least 15 black people on that montage. I’m here at the Academy Awards, otherwise known as the White People’s Choice Awards.

You realize if they nominated hosts, I wouldn’t even get this job. So y’all would be watching Neil Patrick Harris right now."

(Hela talet kan hittas transkriberat här samt på YouTube här.)

Vad Chris Rock gör här är att våga skämta om något som är såpass känsligt och infekterat, att göra det på ett sådant sätt att det blir obekvämt men han lyckas med sin poäng.

Jag håller inte med om allt han säger men i detta fall får man försöka se det som ett skämt för detta med representation av rasifierade är så undermåligt att det inte går att se det som annat än ett skämt. Och nu talar jag inte bara om Oscarsgalan utan om film och media i stort.

Varför är det så viktigt att se till att det är mer etnisk mångfald i filmvärlden? För det första måste man se till maktstrukturerna. Rasifierade personer har historiskt sett inte haft samma maktposition i samhället som vita och de har ännu inte samma status. Det handlar om misstänkliggörande, att rasifierade bemöts som mindre trovärdiga, om att det är svårare för en rasifierad person att få arbete (och  jag ska inte tala om hur oddsen är för en rasifierad person med ett annorlunda namn)

Detta har gett effekten att det under lång tid var svårare för rasifierade personer att ta sig in i film-, och tv-världen vilket ledde till få rasifierade skådespelare. De som fanns blev ofta typecastade i roller som skurkar, betjänter eller exotiska femmefatales och hade svårt att byta fack.

Det är bättre idag men det ser fortfarande åt helvete för skevt ut. En rasifierad person i en film är en sak men se om du kan hitta två, tre eller flera. Sedan kolla hur många av de som är huvudroller och sist men inte minst, kolla hur många av de rasifierade som pratar med varandra.
Detta kan kort sammanfattas i ett test som kallas Chavez Perez-testet som svenske debattören Inti Chavez Perez kommit på, det kan hittas här.

Bristen på representation gör också att det inte skapas mer utrymme för rasifierade skådespelare. De roller som ges till rasifierade skådespelare är begränsade och industrin själv medverkar envist till att stänga dörrarna. Detta genom att gång på gång casta vita skådespelare i roller där rasifierade borde varit självskrivna ( bra exempel är Exodus samt nu senast att Joseph Fiennes ska spela Michael Jackson.

Ofta är det här argumentet:“Vi plockade den som var bäst utan hänsyn till färg” brukar dyka upp. 

Jag förstår det argumentet.
Men genom att plocka fram det som ett argument till varför man inte tillsätter rasifierade i roller som rätteligen borde spelas av rasifierade så förminskar man och förnekar man den rasistiska struktur som funnits och fortfarande finns. Man blundar för det faktum att det har varit svårare och är svårare för färgade skådespelare att göra sig ett namn i filmvärlden och man täcker effektivt för det faktum att det är filmbranschens fel.

För de rasifierade skådespelarna finns där och de är många. Men om de tvingas klättra över fyra extra murar för att kunna få en roll så deltar de inte på samma villkor som sina vita kollegor.

Det är inte svårare än så.
Det befästs ytterligare genom det som Oscars galan gjort under flera år, nämligen att konsekvent misslyckas med att nominera en enda rasifierad person till priserna. Filmerna där rasifierade gör, deltar i och regisserar hyllas men prisas inte.Signalerna som skickas ut är att de filmerna inte tillräckligt är fina för att nomineras. Att de är bra men passar inte på finare galor.
Det är en rätt nedslående signal och något som verkligen symboliserar klyftorna i filmindustrin. Ett annat argument som Natalia gjorde mig uppmärksam på är okändhetsfaktorn. Det är ett argument som brukar dyka upp mot att casta fler rasifierade skådespelare : "Vi vill inte casta en okänd svart skådespelare, ingen vet vem han/hon är! För riskabelt!"
Detta grundar sig i en syn att producenter och filmbolag kräver att en film ska flankeras av kända namn för att våga satsa på en film, som t ex var det som skedde i just Exodus och nu närmast Gods of Egypt (en film om egyptiska gudar där alla huvudrollerna utom en är vita). Men det håller inte för filmindustrin har inga problem alls med att plocka in nya vita skådespelare till huvudroller och satsa friskt på dessa i storfilmer.
Det handlar återigen om att man inte tror lika mycket på rasifierade skådespelare och det leder till att rasifierade inte i lika hög grad blir kändisar med stjärnstatus - de får aldrig chansen. Detta synsätt är ännu ett tecken på hur stagnerad filmindustrin är och hur ängslig den är för att våga sig på nya grepp. Det som filmindustrin och producenterna måste inse är att tiderna har förändrats. Att casta en rasifierad skådespelare i en huvudroll var något som på 50-talet gav upphov till ramaskrin men det är inte längre är en politisk känslig fråga. Det går inte att luta sig mot okändhetsargumentet när det handlar om feghet och rädsla.

Vad blir effekten av att rasifierade skådespelare inte lyfts fram och castas?

Den största effekten för mig personligen stavas brist på förebilder. Jag kunde identifiera mig med andra kvinnor i egenskap av kvinna men inte i egenskap av rasifierad.

Det fanns under min uppväxt få rasifierade skådespelare och de som fanns i mainstreamfilmerna spelade alltid karaktärer som dog tre minuter in i filmen.
De spelade ofta oviktiga roller eller skurkar vilket ledde till att synen på att rasifierade är skurkar befästs (för jo, folk är så korkade att de tror vad de ser på film).

Det är en stereotyp och farlig bild som bidrar till att rasifierade får ännu svårare att ta sig ur strukturer där de betraktas som mindre värda.
För mig som liten och för mig som vuxen är det viktigt att ha förebilder som jag kan identifiera mig med och känna en samhörighet med. Idag är det bättre men fortfarande inte tillräckligt bra. Det hör fortfarande inte till normen att se rasifierade skådespelare få i huvudroller i filmer, det är fortfarande ovanligt att ha med mer än en eller max två rasifierade i filmer.

Det är viktigt att filmvärlden och stora galor som Oscarsgalan tänker och agerar mer medvetet kring representation.

För en helvit skådespelartrupp i en film där man lätt hade kunnat ha med rasifierade bidrar till ytterligare osynliggörande av rasifierade, inte bara i filmvärlden utan också i den vanliga världen.
De stjärnor vi ser på filmduken är personer som ses upp till, som beundras och som man vill vara.

En Oscarsgala där alla nominerade är helvita signalerar tydligt att vithetsnomen fortfarande är väldigt stark.

Så länge som de stjärnorna som lyfts fram och hyllas är helvita och rasifierade skådespelare konsekvent får slå sig fram på ojämna villkor, så bidrar det till att upprätthålla en struktur av rasism, diskriminering och ojämställdhet.