The Empress of China del 1: Så mycket potential, så lite resultat

Jag har äntligen lyckats se klart på The Empress of China! Och det var inte det lättaste ska jag säga. Bara det att hitta en vettig streaminglänk med hyfsat bra undertexter, hitta en version som inte var censurerad och till sist...orka mig igenom en serie som lovade så bra men som föll på så många punkter...

Jag försökte från början skriva detta som ett enda inlägg men sedan insåg jag att det skulle bli för långt. Så detta är första delen i en serie på tre!

Och såklart, varning för spoilers!

The Empress of China är en kinesisk tv-serie från 2014 och till dags datum den absolut dyraste tv-serie som gjorts i Kina - någonsin. Ungefär 49 miljoner dollar dyr. Manus sägs ha tagit flera år att skriva.
Serien är lång, 82 avsnitt om man ser den kinesiska versionen (där de har censurerat bort brösten) och 74 episoder om man ser Hong Kongs version där brösten är kvar(typ) men de har klippt bort lösa plotttrådar som inte ledde någon vart. Jag såg Hong Kongs version och varför jag valde den kommer i ett senare inlägg!

Ung Wu Zetian. Och noll karaktärsutveckling i 60 episoder.

Serien handlar om Kinas enda kvinnliga kejsare, Wu Zetian . Hon spelas i serien av Fan Bingbing och vi möter den unga Wu Zetian i det ögonblick då hon som 14-åring stiger in det kejserliga palatset som en av kejsar Taizongs nya konkubiner. Här skaffar hon sig fiender och vänner, påverkar politiken, träffar den framtida kejsar Gaozong (hennes framtida make) och lär sig att det sista som världen tar hänsyn till är kärlek, tillit och vänskap.
Vi får sedan följa henne genom livet och genom två äktenskap med två kejsare. Från mindre rankad konkubin till nunna, till återkomsten till palatset som en av de främsta konkubinerna i palatset, hur hon blir kejsarinna och hustru och slutligen kejsare.

Detta låter så otroligt bra och jag hoppade lite ur skinnet när jag hörde talas om serien första gången. Både på grund av att Fan Bingbing är fantastisk och jag ville verkligen se henne äga som Wu Zetian och sedan såklart eftersom det är rätt coolt att det görs en såpass påkostad produktion om en kvinnlig kejsare.
Lägg också till att jag älskar kinesiska kostymdraman och ni kan gissa hur pepp jag var!
Mina förhoppningar på serien var minst sagt höga men ack så de föll platt till marken.

IGEN, VARNING FÖR SPOILERS!!

Mitt första problem med serien är att den inte håller ihop rent plottmässigt. Det är många svaga karaktärer som dyker upp och försvinner utan att jag som tittare blir engagerad, plotter som drar ut på tiden och nya element introduceras utan bra förankring. Sedan så känns det som att serien inte kan bestämma sig för om den vill vara ett haremsdrama, alltså fokusera på livet i palatset och kvinnorna där, eller om den vill vara ett storslaget intrigdrama med krigsfokus. Som det är nu så vill den lite av varje och det hade nog gått att få ihop alldeles utmärkt men det hade krävt en smula mer smidighet och framförallt en tydligare röd tråd.


Mitt andra problem med serien är att den inte vet vad den vill. Det känns som att ursprungsmålet har varit att göra ett historiskt drama men att lusten att göra ett kärleksdrama och kasta in massa plotter som inte fanns i verkligheten blev för stor.  Det gör det rätt förvirrande, särskilt när bitar av verklig historia trycks in mitt i det hela.

Haremsdrama, politikdrama, historiskt epos?
Vem vet?

Jag kan helt förstå argumentet att inte vilja hålla sig helt till historien och göra en fristående historia men när det varken blir något av det utan någon slags konstig mix så håller det inte för mig.
Detta visar sig främst i ett av de stora plottholen i serien.
Wu Zetian visar sig en bra bit in i serien vara gravid. Detta sker efter det att kejsar Taizong har gått bort men inte avskäckande långt efteråt. Men i serien så läggs det fram som att fadern till hennes barn skulle vara den nye kejsar Gaozong. Jag var tvungen att titta om tre avsnitt för jag hittade ingen, asbolut ingen ledtråd till när de två skulle ha haft sex eller något. Och min förvirring fortsatte genom den plottlinen då hon under hela sin graviditet inte sa något till kejsar Gaozong som var bredvid henne 90% av tiden och då han i sin tur reagerade på hennes graviditet som att det var hans fars barn hela tiden.  Inte en enda gång slog det honom att det kunde varit hans barn vilket det borde ha gjort.
Saker gick inte ihop, varken när det gällde klippning, skådespeleri eller något alls.
Inte förrens jag googlade lite på detta och fick höra en teori på ett forum så blev det klart varför det var så rörigt. Teorin var att när det filmades så var tanken att barnet skulle vara kejsar Taizongs men detta ändrades sedan då de inte ville ta sig för stora historiska friheter med serien (Wu Zetian fick aldrig barn med kejsar Taizong). Eftersom allt redan var filmat så valde de att lägga på en voice-over i en scen där Wu Zetian tänker att det är kejsar Gaozangs barn.
Suck.
Först, jag är helt beredd att köpa den teorin med hull och hår eftersom den förklarar en krystad plott (pun intenden) och allt konstigt skådespeleri runt om.
Men för det andra så sammanfattar detta så mycket av mitt problem med serien. En graviditet var för stort brott mot historien men inte typ tusen andra fånigheter och karaktärer?


Mitt tredje problem är hur Wu Zetian porträtteras. Jag har läst på en del om henne, både innan serien och såklart nu under och hon var en härskare av sin tid. Precis lika hänsynslös och med ett starkt grepp om landets roder som de manliga kejsarna.

Så kickass... men detta får vi se så lite av!!

I en tid i Kina (Tang-dynastin beskrivs som en av de mest framstående på sin tid när det gäller kvinnors rättigheter, adelskvinnors vill säga! ) då kvinnor inom eliten hade stora rättigheter, red ut på jakt med män, talade till de som jämlikar om politik och mycket väl kunde inneha maktpositioner så var hon ett utmärkt produkt av sin tid. Hon var intelligent, manipulativ, taktisk, viljestark, välutbildad och framförallt ambitiös. Hon tog sig till makten genom ambition och behöll den sedan.

Men i serien så porträtteras hon konstant som en snäll och vänlig person som tror gott om alla och som är så blåögd att hon borde ha strukit med i seriens tredje avsnitt. Hon visas visserligen upp som modig, självuppoffrande och intelligent men hon har noll karaktärsutveckling i större delen av serien och noll egen agenda. Det är frustrerande eftersom det känns som en nedvärderande porträttering av en av de mest fascinerande kvinnorna i historien.

Det är som att manusförfattarna inte vill visa upp "dåliga" sidor av henne (läs ambitiös, manipulativ och smart med ett bra grepp om verkligheten) utan hon måste porträtteras som en oskyldig kvinna med noll insikt i sin egen situation och som sedan bara råkar hamna i maktposition. Så trött på detta eftersom det rimmar så väl ihop med hur vi vill se på kvinnor med makt, de ska inte vara starka och självständiga, de ska vara söta och snälla så vi kan tycka om dem.
Snark.

Inte förrens efter episod 47(!!!!!!!!!!!!!!) börjar Wu Zetian visa lite drivkraft och eget initiativ och det är en fröjd att se. Det är enormt att se hur kompetent hon styr, hur smart hon är och hur hon växer som karaktär. Det är skönt att se henne spela spelet och ha total kontroll och koll på allt som händer.
Men det får hon bara vara i typ 20 episoder vilket leder mig in på....

Mitt fjärde problem! 
Serien säger sig vilja berätta historien om Wu Zetian , Kinas första och enda kvinnliga kejsare. Då hade det varit kul OM VI FÅTT SE LITE AV HENNES TID SOM KEJSARE!!
Jag är så kränkt över bristen på detta att jag höll på att vräka datorn i golvet när jag insåg hur det låg till.

Så här cool får vi se Wu Zetian i
 typ... sex minuter. 

Av 74 episoder så ägnas 47 av dem åt en helt påhittad kärlekshistoria mellan Wu Zetian och kejsat  Taizong (det finns inga bevis över att de någonsin stod varandra så nära som det porträtteras i serien, snarare verkar hon haft en extremt låg ställning i hans harem och de verkar ha interagerat väldigt lite med varandra förutom sex några gånger ).

Resterande 26 episoder ägnas åt hur Wu Zetian dels blir nunna (det stämmer att hon blev det), hur hon tas ur klostret på grund av att hon väntar barn (det stämmer inte),blir konkubin åt kejsar Gaozong (det stämmer däremot), utmanövrerar hans nuvarande kejsarinna (det stämmer även fast det porträtteras mycket snällare i serien), blir kejsarinna och styr tillsammans med sin man (det stämmer) men genom hela livet ändå sörjer sin första kärlek, kejsar Taizong (det stämmer inte).

Först i de sista 20 minuterna i den sista episoden så får vi se henne styra helt själv, först som änkekejsarinna (det stämmer) och slutligen som kejsare i egen kraft (det stämmer) innan hon blir avsatt (det stämmer).
Sju års tid som regerande änkekejsarinna hopträngt på minuter,
15 års regeringstid som sammanfattas i en flashig kröning och en palatskupp på drygt tio minuter.
Det är allt vi får.
Inget om hur hon regerade eller vad hon utförde.

Jag måste seriöst djupandas för det gör mig så upprörd.
Varför blev det så här? Spökar det här månne en rädsla för starka kvinnor?
Nja, jag är inte helt övertygad. Serien levererar i sin senare del starka feministiska budskap och Wu Zetian får själv säga mycket utav det:

Så mycket potential i en serie som bara slängs bort. Så mycket som vi aldrig får se.

Men jag hängde mig ju ändå kvar vid den här serien så länge. Och varför, det får ni reda på i nästa del!

Tips för att klara av vardagen

Ibland får jag frågor om hur jag hinner med allt i mitt liv. Och jag blir alltid lika perplex över den frågan eftersom det 1) känns som jag inte hinner med något alls och 2) jämt tvingas prioritera bort massa saker eftersom jag inte har orken.

Det är min känsla och jag har ibland känt mig väldigt misslyckad som inte hinner med allt kul, inte hinner träffa vänner jag tycker om eller bara glömmer bort att göra saker på fritiden.
Detta trots att jag vet att det många gånger inte stämmer och att jag gör enormt mycket saker.
Men känslan finns ändå kvar och spökar och jag vet att jag inte är ensam om att känna så.
Det går knappt en dag utan att jag ser folk på facebook eller twitter posta om att de inte får ihop livspusslet.

Just livspusslet är ett intressant begrepp. Ibland älskar jag det och ibland hatar jag det. För mig representerar det både det ultimata vuxenlivet, att jag äntligen kan har kontroll och planera mitt liv helt själv, men även ett tecken på de ökade krav som både jag själv och samhället lägger på mig.

Kraven som jag har på mig själv är att hinna med allt, vara där för mina vänner, ha ett socialt liv utanför jobbet och komma ihåg typ allt.
Kraven som samhället har på mig är att ha ett jobb, fungera socialt och helst aldrig ha en dålig dag.

Eftersom jag är något av en arbetsnarkoman och på något sätt alltid lyckas prioa att mitt arbetsliv och samhällets krav ska fungera felfritt så är det främst mitt privatliv som drabbas när jag misslyckas med livspusslet.
Mycket av det beror på att jag under flera år har dragits med en del dåligt mående och det ställer såklart till det i mitt privata liv vilket kraschar mitt livspussel helt. Detta har ofta lett till att jag fått extremt dåligt samvete och jobbat ännu hårdare för att klara av allt vilket lett till att jag blivit ännu tröttare... Ja ni hör ju.

Ingen illustrerar livspusslet bättre än Aline Pete som gör webbserien Weregeek.

För några år sedan så började jag med en del rutiner för att få livet att fungera riktigt bra. Men ändå så känns det som att folk tror att jag får livet att funka awesome utan ansträngning och så är det inte.
Jag är ingen supermänniska och ju förr folk slutar tro det desto bättre.

Så här är mina tips för hur jag får hela livspusslet att gå ihop.


1. Prioriteringar
Mitt första prio i livet är mig själv och min partner. Tätt följt av min närmaste familj.
Det kanske låter själviskt men genom att sätta mig själv först ihop med min partner så mår jag bättre. Det gör att jag kan planera mitt liv bättre och gör att jag blir mer avslappnad. Och självklart så bestämmer fnatten över oss båda så inget nytt där.

2. Max en social grej per dag.
Jobbet hamnar i en helt egen kategori (där kan jag göra nästan hur mycket som helst) men när det gäller sociala grejer som fika, fest etc så funkar det bara med en sådan grej per dag. På helger kanske två men då är det specialfall.  Detta för att jag inte ska göra misstaget att trycka in tre-fem sociala grejer på en dag och sedan stressa som en nybadad katt mellan olika saker.
När jag vet att jag har max en social grej per dag kan jag lägga allt fokus på den aktiviteten eller vännen jag träffar. Kvalitetstid ftw!

3. Jag har minst en kväll i veckan då jag inte gör något. 
Japp. En kväll då jag inte har något socialt inplanerat alls. Det enda jag får göra då är att hänga med min partner. Kanske klappa katten. Detta är så jag hinner vila ut.

4. Dagsplanering.
Ja ni hörde rätt. Jag skriver upp allt jag ska göra varje dag. Det gör att jag inte glömmer bort saker jag ser direkt om jag överplanerat saker. Och innan ni frågar, ja jag har två kalendrar.

5. Matplanering.
Jag är sämst i världen på att laga mat men tack och lov är min partner bäst på det. Och genom att vi planerar matinköpen och vad vi ska äta varje vecka så blir det dels billigare och dels lättare att hålla koll på för oss båda. En av de första sakerna jag skippar när jag är stressad är att äta så vet jag att det finns en maträtt vi ska laga så blir det lättare att fokusera på maten. Plus att det minskar stressen över den eviga frågan "Vad ska lagas till mat?" (Seriöst, de som planerade maten i bamba borde få pris.)

6. Långtidsplanering.
Det är ofta assvårt att boka in något med mig på kort varsel. Orsaken till det är att jag planerar flera veckor i förväg för att hinna med saker och vänner.  Nackdelen är att jag nästan alltid svarar nej när någon hör av sig samma dag eller dagen innan för att fråga om jag vill göra något. Jag lämnar en del luckor i planeringen men klart att jag får tacka nej till mycket. Fördelen är att jag inte längre sliter mig själv itu för att göra allt allt allt som dyker upp i min väg.

7. Fina saker ftw!
Jag unnar mig själv saker för att jag mår bra av det. Det var några år då jag bara jobbade/pluggade och då allt jag gjorde bara handlade om att prestera och aldrig vila. 2016 hade jag min första semester och det var smekmånaden. Sedan så kommer insikten om att livet är rätt kort så nu vill jag leva för det jag sparat ihop och det jag har. Så det blir resor, det blir saker jag gillar (främst böcker) och jag lägger ned pengar på kläder. Jag vet att detta är ett privilegium jag har, detta med att jag kan lägga pengar på onödiga saker. Men det gör att jag inte stirrar ned mig enbart på jobb utan att jag prioar mig själv.

8. Sovtid!
Sover jag inte så orkar jag mindre. Det är inte svårt. Så när jag jobbar försöker jag lägga mig i tid och få typ 8 timmars sömn. På helgerna och då jag är ledig är jag sämst och är ofta uppe sent. Men då får jag sova ut så det är okej :)

9. Ta mina jädra vitaminer.
Min kosthållning är i perioder sämst pga av att jag glömmer att äta. Därför så försöker jag komma ihåg att ta mina vitaminer och nu på vintern är det framförallt D-vitamintillskott. Detta för att jag inte ska bli hängig och hamna i vinterdepression som jag hade mycket för sju år sedan. Det är inte en del som löser livspusslet rent konkret. Men när jag tar mina vitaminer så mår min kropp bättre och jag har en sak mindre att oroa mig för

10. Mystid med familjen.
Inget stressar ned så mycket som att mysa med min partner eller klappa en spinnande katt. Går att göra när som helst, vart som helst och är det allra bästa.

11. Jag får säga nej.
Ibland så kommer orken att ta slut och då är det helt okej för mig att säga nej. Detta var nog den svåraste saken för mig. Att tacka nej till vänner, till fester på grund av att jag var för trött och verkligen känna att det verkligen var okej eftersom jag måste vila för att kunna må bra.

12. Fuck social press.
Social press här kan ofta vara omedveten. Som t ex om det är en ascool fest och jag inte orkar gå men känslan finns ändå att jag _borde_ gå för att förväntas av mig. Just detta att jag själv lade den här pressen på mig själv var ett jätteproblem för mig för bara två år sedan. Jag sa nej till saker för att jag inte orkade men hade sedan dåligt samvete för att jag kände omedveten social press. Och då blev det inte mycket vilat, snarare så stressade jag upp mig till max. Det tar ett tag innan jag kom dit jag är idag och kan skita i den sociala pressen. Mycket av det beror på att jag vet att jag är awesome, oavsett vilka fester eller event jag går på.

Det är rätt små saker detta men för mig gör de underverk. Den största skillnaden är att jag inte har dåligt samvete över att jag prioar mig själv samt att jag inte längre blir panikslagen när jag inte hinner med saker.
Och just detta att jag vet att mina hanteringstips gjort att jag värdesätter mig själv, min förmåga och inte minst min familj och mina vänner högre, den insikten är guld.

Mitt år 2016

Nu blir det bildkavalkad över det gånga året! Hurra! 2016 har på många sätt varit dåligt men för mig privat så har det varit mer än bra.
Det har varit ett år då jag känt mig bäst i världen på många sätt, gjort fantastiska saker, träffat så många nya människor och jobbat typ 150 %.

Det bästa och största som händer under 2016 var såklart bröllopsresan med stort B! Heja Japan!

Jag fick pris av Gothcon för mitt initiativ #isisnerdfeminism. Så jädra rörd!

Detta har varit min jobbutsikt under större delen av året. Jag kan inte klaga!

Midsommar firades med världens kanske suraste katt.

Nörd på pride hände i massor! Både i Stockholm... (där vi vann publikens pris!).

Och även i Göteborg! Foto: Martin Brosser

Under hösten höll jag i tre olika kurser i medborgarjournalistik! Lärare, that´s me! #kallamigmagister

Bokmässan hände och jag jobbade konstant, främst för Sverok!

Jag blev tillfrågad om att sitta som konferencier för Spelhjälpen, en ära jag mer än gärna accepterade 

Och Sverok hände över hela året! Det är på allvar något av det roligaste jag gjort!

Vi håller inte bara på med mötesformalia, vi åker karusell också ;D

Tack och lov blir det ett tredje år med Sverok då jag fick riksmötets förtroende och blev omröstad som ledamot. HURRA!

Jag åkte på lajv och var fruktansvärt FAB i 40-talsstil!

Jag blev tillfrågad om att vara i ett panelsamtal om näthat på Internetdagarna! Så stort!

Och ju längre året gick jag ju bättre allt blev så insåg jag att denna knäppa uttern är det bästa som hänt mig <3

Så tack 2016, du var ett as mot världen och jag hoppas att den får tid att repa sig en smula. Men för mig personligen så var året rätt bra.

Varför påverkas vi så när kända personer dör?

För några dagar sedan dog Carrie Fisher, mest känd för sin roll som prinsessan Leia i Star Wars-filmerna. För mig kom beskedet som en slägga som träffade mig rakt i bröstet och gjorde mig tom av sorg inombords.

Under 2016 har det varit mycket sorg i sociala medier över kändisar som gått bort och detta är inget nytt.

Jag kommer skriva mer sedan om hur Carrie Fisher inverkade på mitt liv men jag tänkte ägna detta inlägget åt att skriva om detta med hur vi påverkas när kända personer dör, helt utifrån mig själv.

Jag tycker ofta världen är en rätt jobbig plats och den har blivit värre senaste åren på många plan. Främst när det gäller en ökning av rasistiska och nazistiska rörelser i världen. Det gör mig så rädd att jag får sendrag under fötterna. Lägg även till hotet från den globala uppvärmningen, att vi konsumerar utan konsekvenstänk, nedskräpning av haven och flera konflikter och krig som skördar enormt många offer.

Ja ni fattar.

Det är klart att det hänt enormt mycket positivt under 2016 också rent globalt men på ett stort plan så det enligt mig varit rätt mycket dåligt.
Det maler rätt mycket i mitt huvud och jag engagerar mig i det på flera plan. Men om jag skulle vara ledsen över det hela tiden skulle jag konstant vara en gråtande hög under ett täcke. Eller så hade jag klagat så mycket över det att ingen hade orkat med mig. Många av de saker vi engagerar oss i och kämpar för gör vi till exempel genom att donera pengar, stå och samla pengar till välgörenhet, arbeta ideellt på helger och sena kvällar.

Eller så lyfter vi problem genom att skriva om dem i bloggar, twitter, stödgrupper eller träffas med vänner och samtalar om hur vi kan förändra världen.

Det är löpande engagemang som pågår hela året och som vi kanske inte alltid skriver om.

När våra idoler dör så skapar det en tomrum hos oss och en saknad efter något som aldrig kommer igen.

För mig är det tiden då vi första gången upplevde hens musik, filmer eller verk.

Det är en uppväxt och ett liv där personen höll mig i handen genom sina verk och en resa vi gjort ihop med personen. De har påverkat oss, de har funnits där och kanske varit vår enda tröst när vi gråtit över brustna hjärtan.

Det finns ett band mellan oss och våra idoler, måhända ensidigt, men ändå ett band som gör att våra idoler har en plats i vårt hjärta som bara är deras.

När de dör så är det klart att vi sörjer de. Vi sörjer för allt de var för oss, för allt de gav oss. För allt som vi inte visste om deras liv och för att vi önskar att de fått finnas längre.
Men vi sörjer också för den plats de hade i våra liv och för att de gav oss hopp.

Och för att de var en länk tillbaka till vår barndom, våra tonår, till ljuva minnen då vi skrattade så vi grät eller grät tills vi inte hade tårar kvar.

Det är en sorg vi kan tillåta oss själv att känna och ge uttryck för till skillnad mot de sorger vi har över verkligheten idag. Den verklighet vi oftast bara biter ihop om och går rakt framåt för att hantera.
Men vi får och kan sörja våra idoler. Vi tillåter oss själva det, både för deras skull men också för oss själva.
För de vi en gång var och för de vi är nu. Jag tycker det är en bra sak att vi kan det. Särskilt med den oskrivna regeln i samhället att man inte får visa känslor eller bryta ihop. Sorgen över idoler blir ett legitimt andningshål.

Men för varje status jag ser som sörjer Prince, Bowie, Rickman , Fisher eller nu senast Reynolds så dyker det alltid upp en status som gnäller på de som gråter ut i sociala medier över att deras hjältar dör.

Jag blir alltid lika trött på detta för en sådan status utgår från att:

1. Vi inte kan engagera oss i mer än en sak samtidigt
2. Att vi går oberörda från våra möten, verkliga eller inte, med andra människor.

Som sagt, vi är fullt kapabla att engagera oss i världen på olika sätt och många gör det också. Men att sörja att en idol har gått bort är enligt mig ett sätt att sörja som visar på att det vi är ledsna över inte bara är att en viktig person har gått bort.
Det är också ett sätt att sörja över andra saker, kanske som att hela världen är åt helvete.

Allt jag skrivit om misshandel, förövare och våldtäktskultur

Jag har genom åren skrivit väldigt mycket om våld i nära relationer. Från början skrev jag bara för mig själv, det var det ett sätt för mig att hantera mina egna upplevelser och på något sätt arbeta mig til en punkt där jag kunde acceptera vad som hänt.
 Sedan började det komma in mail, PM på twitter och facebookmeddelanden från andra tjejer som upplevt våld i nära relationer och som gått igenom samma kurva som jag. Det kom även in mail från tjejer som blivit våldtagna men som kände igen sig i det jag skrev.

Som hade upplevt samma victimblaming, som känt sig lika svikna, som tvingats hantera tusen stadier av ångest, rädsla och ork att ens komma ur sängen varje dag.
Någonstans här insåg jag att mitt skrivande hjälpte andra. Inte bara i att de hittade någon som de kände igen sig i utan att de tyckte att det var bra att jag sade ifrån.
Så jag fortsatte skriva om min syn på förövare, om offer och hur vi hanterar detta, främst inom lajvsverige men även i den verkliga världen. Fortfarande mycket för min egen skull men även för de som skrev och skriver till mig.

Någonstans så vill jag på ett sätt sluta skriva om detta och jag hoppas att jag ska kunna slippa skriva om ämnet under 2017 och framåt. Inte för att det slutat vara viktigt, tvärtom, det är mer viktigt än någonsin.
Men för att jag känner att jag snart har sagt allt. Och jag har så mycket annat för mig, någonstans känner jag att jag bara vill äga en del av mitt liv nu åt mig själv, Svart, fnatten och att se världen.
Så jag gör så att jag lägger allt jag skrivit genom åren på ämnet här i ett samlingsinlägg. Det blir praktiskt och enkelt att hitta, både för alla som söker sig till min blogg men också för mig själv.
Det är inlägg som rör våld i nära relationer men även våldtäkter och sexuella övergrepp. Merparten är skrivna av mig men det finns ett gästinlägg och även några sammaställningar av bra twitterranter.
Från det senast skrivna hela vägen tillbaka till 2012.

• Till dig och till er jag inte ser
• Hur ett offer ska vara i omvärldens ögon
• Orimligheten i att jag ska godkänna att folk umgås med min förövare
• Att vara neutral mot förövare eller varför folk är fega
• Tänk inte som en våldtäktsman
• Kvinnofridsmyten - Får vi be om största möjliga tystnad (bokrecension)
• Oskyldig tills motsatsen bevisas?(Gästinlägg)
• Aquariussyndromet och psykisk ohälsa
• Att vara vän med en förövare och samtidigt ta ställning - En svår balansgång
• Feministisk solidaritet
• The chain of skuldbeläggning
• Försvar av förövare och kvinnovåld
• Konsten att inte vara en domstol i lajvsammanhang
• Kvinnoregistret och ett krossat förtroende
• Vad man inte ska säga när det gäller sexuella övergrepp
• Det handlar inte om dig - När ens vän visar sig vara en förövare
• Alla känner ett offer och ingen känner en förövare
• Män som misshandlar kvinnor ska inte kriga i mitt krig
• Alla män, även du, ansvarar för våldtäkterna
• Ingen relationsform skyddar mot våld i nära relationer
• Livserfarenhet del 2:Att skydda en kvinnomisshandlare och snacka skit om offret
• Livserfarenhet del 1: Hycklande människor i mitt liv
• Ett fult sätt att trampa på folk
• Psykisk misshandel

Det har blivit en del skrivande om ämnet och allt runtomkring senaste åren. Det som började som min historia blev även andras, det blev större och viktigare.
Känner jag världen rätt kommer jag säkert få skriva om detta igen, mycket eftersom människor tycker det är en bra sak att skuldbelägga offer och inte kunna hantera förövare i vänkretsen.
Men jag hoppas att det dröjer några månader i alla fall.
Till sist, ni som skriver och hör av er, fortsätt med det om ni vill. Jag kommer alltid att stötta er och finnas här.

Jag önskar ingen att drabbas av det som hände mig.
Men jag har blivit en starkare människa av det jag lärt mig.

Till dig och till er jag inte ser

Det finns frågor som flugit runt i mitt huvud i så många år. Frågor som började när jag bröt ihop och inte orkade mer, frågor som fortsatte att vara en del av min vardag så länge.

Hur hanterar man våld i nära relationer?
Hur hanterar man misshandel, fysisk och psykisk?

Och när man är ute ur det, när det är över, hur hanterar man sig själv och sin vardag?

Jag har själv brottats med de här frågorna tills jag gråtit av ren frustration och ångest. Jag har hållit om andra kvinnor som frågat sig samma sak, suttit med mail och sms med samma frågor.

Jag har fått frågor på fester, i tysta samtal, över twitter om hur de ska göra.

Om de ska orka berätta.
Berättar man ens? Och om man berättar, är det ens värt det?

Så...till dig som bär ditt trauma från de där slagen i din relation, till dig som drömmer mardrömmar om din våldtäkt (för det passar in här med), till dig som ler på utsidan men går sönder på insidan gång på gång.

Jag önskar jag kunde säga att när du berättar och vågar anmäla så blir allt bra.
Men så är det inte. Det är första steget på en lång resa

Men om du bestämmer dig för att berätta (vilket enligt mig är det bästa för då slipper du bära det själv) eller till och med polisanmäla så är detta mina råd:

• Alla kommer inte acceptera din berättelse. Du kommer i möta misstro och bli ifrågasatt. Det kommer göra ont men kom ihåg, det är inte dig det är fel på.
• Se till att ha ett bra stöd runtomkring dig, ha vänner, familj, en ny partner. Ha hellre få vänner som du vet stöttar dig till 100% än många vänner som inte tror dig.
• Våga söka hjälp, våga gå till en psykolog för att hantera det du varit med om.
• Det är inget skamligt att behöva ta anti-depressiva för att klara av att hantera vardagen. 
• Skriv ned vad som hänt dig för att kunna klara av att reflektera över det. Det kanske inte hjälper alla men för mig var det och är ett jättebra sätt att hantera. 
• Be om hjälp med saker, som ekonomin, handla och liknande. Första tiden efter du har lämnat kan allt kännas övermäktigt.
• Ha en vän eller en ny partner som orkar ta dina strider, som kan förklara för alla att det tar tid för dig att må bra när du inte orkar.
• Om du polisanmäler, ha med dig något till stationen för stöd, både innan och efter. Ha gärna med någon som har lite koll på hur det fungerar med anmälningar och juridik. 
• Kom ihåg, det kommer bli bättre, det kanske tar 1 år, 5 år eller tio men det blir bättre.

Och viktigast av allt. Ge dig själv tid.

Det tar tid att inse vad som hänt.
Det tar tid att orka förlåta sig själv för att en stannade (det gjorde det för mig).
Det tar tid och terapi att kunna säga orden "Det var inte mitt fel, det var hans."
Det tar tid att våga polisanmäla och gå igenom en process som tar månader och ibland år.
Det tar tid att orka öppna papperna med sin polisanmälan och orka hantera att den blev nedlagt.
Det tar tid att förlåta sig själv för att en inte dokumenterade eller ens polismälde direkt.
Det tar tid.
Och det måste få lov att ta tid.

Till dig som sminkar över blåmärken varje dag, till dig som kommer till akuten och ljuger om dina skador för att du är kär och rädd.
Till dig som kämpar, till er som gråter er till sömns varje kväll och försöker vara perfekta för att hålla ihop en relation där du far illa.
Till dig som lämnat och till dig som vacklar och inte vet om du orkar eller vågar gå.

Vi känner inte varandra alls men jag vill bara säga att jag kommer finnas här och hålla din hand om du vill det.

Hur ett offer ska vara i omvärldens ögon

Genom åren så har jag varit väldigt öppen med min historia. Det var inte tänkt att bli så alls. I början ville jag bara berätta vad som hänt så att mina vänner hade koll. Men ju mer jag insåg att jag dels blev misstrodd och dels hur vanligt det var med victimblaming (inte bara mot mig utan även mot andra som varit med om misshandel och våld i nära relationer) så blev jag ännu mer öppen med det. Det var så jag började blogga om vad som hänt så att vem som helst kunde läsa, det var då jag började skriva mer allmänt om hur jag tyckte att vänner och andra skulle hantera när det skett en misshandel eller våldtäkt i kamratkretsen.
Jag tar min egen kamp och andras med och det har jag gjort i ett par år nu.

Konstigt nog så har detta att jag talar högt och vitt om vad jag varit med om fått fler vänner att misstro mig. Mycket för att jag faktiskt fungerar fortfarande. Jag är ett offer men jag fungerar och tystas inte. Jag är arg och för min egen talan, både här och i andra sammanhang.
Och mängden misstro jag får just därför...

"Du verkar så stark, det kan inte stämma att du varit i en våldsam relation"
"Om det nu var så jobbigt, hur kan du prata om det utan att vara ledsen?"
"Det känns som att du mer vill hämnas när du är så arg, hade du varit ledsen hade jag nog trott dig."
"Det har gått så lång tid, kan du inte bra vara glad istället?
"Måste du prata så mycket om detta, det blir så jobbigt för andra."

Varför är det så att offer blir misstrodda om de tar sin egen kamp? Varför får vi inte vara arga, besvikna eller ens prata om det vi varit med om utan att vi ska nedvärderas.

Enligt mig hör detta ihop med hur vi anser att ett offer ska vara och även bete sig. Trist men så känns det ofta som att det är.Det finns några stereotypbilder av ett offer och hur denne ska vara.
Ett offer ska antingen vara antingen 1) ledsen eller 2) förkrossad. Samt efter typ en månad gå vidare och glömt sina hemska upplevelser.
Detta för att samhället ska finna ett offer trovärdigt, stabilt och även tillräckligt hanterbar för vänner och bekanta.

• Det ledsna offret ska: Sörja i tysthet, vara förkrossad och ta emot tröst, vara förlåtande mot sin förövare, inte tala högt om det.
• Det förkrossade offret ska: Vara totalt jädra genomtrasig, i princip inte klara av att gå ut utan hjälp, vara förlåtande mot sin förövare, inte tala högt om det.

När det gäller mig själv betraktas jag av många som för stark för att tillåtas vara svag. Mycket eftersom jag pratar öppet om vad som hände mig men även för att jag är mer arg än ledsen. Jag vill inte ha sympati, jag vill se ändring.
Jag passar inte in i många av mina bekantas syn på hur ett offer ska vara. Detta eftersom jag är arg, ställer till väsen, talar högt om min upplevelse och numera ställer krav. Samt även om jag har ett underbart liv idag och har gått vidare så fortsätter jag lyfte upp frågan om misshandel, sexuellt våld och hur vi hanterar detta i vår närmaste vänkrets.
Kort sagt, jag är ett sjukt obekvämt offer för många av mina bekanta.

Och det tänker jag fortsätta vara.

Men som sagt, det har gjort att jag faller utanför ramarna och därför händer följande:

• Om jag tar min egna kamp blir jag ifrågasatt, om varför jag inte anmälde direkt, om varför jag inte gråter mer,och om jag u kan berätta om det utan att börja gråta, då kan det inte vara så farligt.
• Om jag tar en paus för att jag inte orkar och låter min partner Svart föra min talan, då blir jag betraktad som mindre trovärdig. För om det nu är så viktigt, varför kan jag inte träda fram och berätta själv?

Vad ska man säga... I´m damned if I do and damned if I don´t.

Jag upplever att det inte finns plats alls för ett offer att vara arg, att ställa krav, att föra sin egen talan eller ens att vara ledsen och traumatiserad en längre tid. Det finns ingen plats att falla utanför ramarna för hur ett offer ska vara i omvärldens ögon. Då är man inte trovärdig längre.

Jag vill att vi tänker efter en smula på varför vi reagerar så här och varför vi kräver att ett offer ska bete sig på ett visst sätt för att det ska passa oss.
För visst är det för vår egen skull vi kräver ett visst beteende av ett offer. Vi vill känna oss duktiga, vi vill göra rätt men samtidigt undvika obekväma situationer.
Och om ett offer visar ilska, pratar högljutt om sin upplevelse, mår dåligt i flera år (för hey, det är vad trauma gör med en person, det går inte över på en natt) så är det lättare för oss att skylla det på offret än att erkänna att det blir jobbigt för oss själva.

Och sedan, låt oss göra en sak klar: De roller vi förväntar oss av ett offer (oavsett om det är män, kvinnor eller ickebinära), alltså det ledsna respektive förkrossade offret,  stämmer överens med hur den klassiska kvinnorollen varit och även porträtterats - Alltså som någon som är svag och som måste tas om hand. Någon som vädjar till beskyddarinstinkterna men som inte ställer krav.
En slump?
Jag tror inte det utan synar detta som en patriarkal struktur som används för att trycka ned och tysta offer, vänligt förklätt under falsk omtanke.

Så vad kan göras åt detta?

Sluta förvänta er att ett offer ska vara på ett visst sätt.
Sluta ställa krav och ifrågasätta om ett offer vågar berättar.
Sluta ställa krav och ifrågasätta om ett offer inte vågar berätta själv.

Det är inte svårare än så. Vi måste på allvar sluta förvänta oss att ett offer ska vara på ett visst sätt för att vara trovärdigt. Det är en så sunkig idé som hör hemma på 1600-talet.
Om du överhuvudtaget vill vara en bra människa, vän, feminist eller modern människa så sluta skapa en mall för offer som de ska följa.

Låt oss bara krossa den sunkiga idén och faktiskt lyssna på de som berättar, oavsett om de är ledsna, arga, traumatiserade, lugna eller förkrossade.
Om du överhuvudtaget vill vara en bra människa, vän och feminist som vill arbeta för ett jämställt samhälle utan våldtäktskultur så är det ditt ansvar.