Captain, my captain.

Captain ringde mig i går och frågade skärrat om jag levde. Han hade inte fått tag i mig på några veckor  och jag hade glömt att messa honom om att min telefon varit trasig. Fail på mig.
Men nu bestämde vi oss för att ses och han hade en episk plan. Han, jag,en baginbox vitt vin, lite öl och utsikt över hela hamninloppet till Göteborg.
Vi hade en fantastiskt trevlig eftermiddag i solen och det blåste inte så mycket. Captain och jag har varit vänner i evigheter känns det som och vi har alltid kunnat prata. Om allt och om inget. Det är stunder av vänskaplig tystnad blandat med totalt flams och gapskratt  för att sedan sluta i en djup diskussion om andra världskriget.
Det är lite märkligt, vi har inte setts på tre år innan vi hittade varandra igen på en krog i Göteborg nu i höstas och det tog så kort tid att hitta varandra igen rent mentalt. Det är på ett sätt som vi aldrig varit ifrån varandra samtidigt som vi båda har mer erfarenheter, besvikelser och en smula glädje med oss i bagaget än vad vi hade för tre år sedan.
Kanske är vi mer cyniska, mer luttrade men samtidigt så är vi fortfarande samma fantastiska människor som vi var då.
Jag är glad för att Captain är tillbaka i mitt liv, tillsammans är vi smått odödliga.

Fantastisk början på påsken!