När jag på twitter fick uppmuntran om att gästskiva så visste jag inte riktigt om vad. Men när jag satte mig ner och skrev så gick det så smärtsamt enkelt. Texten på Rummet är nog den enklaste texten jag skrivit på så sätt att orden bara flöt fram men också den mest smärtsamma. Det var tusen minnen som bara dök upp till ytan och slog mig i ansiktet. Jag grät men kunde inte sluta skriva och skickade sedan in till Rummet.
Jag var i Stockholm hela lördagen på Sverok-möte så när jag fick ett meddelande om att "Nu lägger vi ut din text" så delade jag den på min twitter och på min facebook och tänkte inte mer på det.
När jag loggade in igen så fick jag en chock. Alla delningar, av vänner men också av människor jag inte känner. Min text var överallt kändes det som och det bara fortsatte.
Jag fick lite statistik idag på hur många som läst min text, ca 9000 sidvisningar.
Och all fin respons sen. Alla kommentarer, mailen, sms:en, det betyder mest.
Jag är smått överväldigad men lycklig över att något som var så smärtsamt att skriva om fått mycket mer spridning än vad jag kunde drömma om.
Det behövs för fler behöver öppna ögonen.
Så nu önskar jag mig att alla tar som läst min text bär det med sig och tänker ett extra varv om detta med fördomar och rasism.
Sluta med blickarna, sluta med dömandet. Vi börjar där.
 |
| Klicka på bilden för att komma till min text och Rummets hemsida. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar