Frozen

 

Disney har levererat flera riktigt bra filmer på senare år som återuppväckt min kärlek till dem. Monsters University, Princess and the Frog och Brave ligger högt på min lista över bra filmer som jag ser sönder och även fast Frozen har sina brister så sällar den sig till resten av mina favoriter.

Prinsessorna Elsa och Anna lever med sina föräldrar i kungadömet Andrelle som en vanlig familj. Elsa som är den äldre av systrarna har en medfödd förmåga att skapa is och snö, något som Anna älskar. Systrarna har en fin och bra relation tills Elsa av misstag råkar skada sin lillasyster med sina krafter under en lek. Det får deras föräldrar att isolera familjen från människor tills Elsa lärt sig kontrollera sina krafter. Detta driver också in en kil mellan systrarna eftersom Anna efter olyckan inte längre minns att hennes syster kan trolla och Elsa i sin tur väljer att hålla sig från Anna för att skydda henne.

Jag är uppväxt med H.C Andersens sagor (tack mormor!) och jag kan Snödrottningen utan och innan. Och jag är jävligt glad att Disney insåg att detta med att göra en barnfilm som håller sig trogen Andersens original var ungefär lika görbart som att skapa en Batman utan Jokern. Snödrottningen är för mörk, för komplicerad och med en väldigt kristen överton som hade blivit svår att omvandla till något vettigt.

Frozen är istället en underbar egen historia med Elsa som en mycket mänsklig snödrottning som kämpar för att behärska och förstå sina krafter. (Och ja, hon är en level 30 Ice mage, alla tusen gånger!)

Filmen är full med små detaljer som jag blir lycklig över att upptäcka, mycket överraskningar och en rad fina karaktärer även fast jag tycker att det hade räckt med renen Sven som rolighetsfaktor. Men filmen klarar väl Bechdeltestet och det är tydligt att det är vänskapen mellan systrarna som är i fokus och det gläder mig.
Just den underliga blandningen av den allvarliga historien i kombo med de många sångerna gör att filmen fastnar i ett gränsland mellan barnfilm och vanlig animerad film. Jag får känslan av att man velat göra en allvarlig film men inte tappa barnen så man slängde in sånger och den knäppa snögubben Olaf vilket blir en grej för mycket.
Kanske hade man helt enkelt behövt lägga till en halvtimme på filmen eller skippa en del av sångerna. För det är en bra story men den kommer bort i all action och sång.

Sedan är det ju Disney och det innebär sånger. Massor med sånger. De första tjugo minuterna är det väldigt mycket sång och jag blir trött på det. Visst, de flesta sångerna är bra och välskrivna men det är för många.

Frozen hade vunnit avsevärt på att ha en mer sammanhållen story och satsa mer på karaktärsutvecklingen. För som det är nu så är det Elsa, bergsmannen Kristoff och hans tama ren Sven som vinner mig mest medans Annas utveckling genom filmen inte håller för mig. Den går för fort och hon är för fladdrig för att jag ska få ett grepp om henne.

(Publicerades ursprungligen på megazine.)