Miyajima och världens högsta berg!

Dags för ännu en bloggpost om vår Japanresa, även kallad #japandel2. Jag är inte ens halvvägs igenom allt jag vill berätta för er om resan men ni får leva med det!

Från Himeji så tog Svart och jag en dagstur till Miyajima. Vi hade hört mycket bra om den lilla ön i Japans innanhav, både från guideböcker och från svärfar. Sedan kan varken Svart eller jag motstå världsarv, särskilt inte i form av en flytande portal (typ)

Miyajima är som sagt en ö och den heter egentligen Itsukushima. Det är stan på fastlandet som heter Miyajima om jag förstått det rätt och ön var tidigare en del av fastlandsstaden Miyajima som senare även den bytte namn.
Men gamla vanor består och tågstationen, fastlandsstaden och själva ön kallas för Miyajima.
En smula förvirrande.

Hur som helst. På ön Miyajima finns detta flytande tempel och främst den flytande portalen som verkligen är en syn, särskilt när det är klart väder och solen bryter in genom molnen när en står på färjan över.
Det står oftast i lågvatten och då på gyttjemark men vi hade turen att komma över vid högvattnet då det verkligen ser ut som att porten flyter på vattnet.

Tidlöst vackert!

Vi gick inte in i det flytande templet eftersom det var massivt med turistgrupper där, främst japanska pensionärer som alla gick i snigelfart. Men det var vackert från utsidan med, även när det stod på gyttjemark (högvattnet nådde inte hela vägen upp)

Om en går den guidade turen går det att se kabukispel på tempelscenen vid havet.
Det går också att tjuvkika från stranden 

Det finns även ett flertal tama hjortar som går runt i kuststaden och tigger mat. (Vad är det med Japan och tama hjortar. så episkt!!)
Staden överlag är rätt lugn och stillsam med massor av turister och restauranger (som stänger så fort sista båten mot fastlandet gått). Den var hemskt mysig att strosa igenom och det finns bland annat flera fina tempel och en jättecool pagoda.
Men det som Svart var mest pepp att se förutom portalen var den eviga elden högst uppe på ett berg. Han hade någon illusion om att vi skulle traska hela vägen upp men det lade jag ett bestämt veto mot. Att klättra skulle ta flera timmar och någon måtta får det vara på hurtigheten.
Så istället tog vi två fina linbanor upp mot toppen och från sista linbanans anhalt skulle vi sedan gå några kilometer. Det kändes som flera jävla mil.

Men trots att det var så jobbigt (och jag fick se mig omsprungen av glada femåringar med alla energi i hela världen) så var det värt det.
Det var väldigt fint att se den eviga elden och även att se den otroligt vackra utsikten.
Så med det sagt, jag rekommenderar verkligen att ni tar ett besök till Miyajima. De har till och med uttrar.

Elden har brunnit utan uppehåll i ca 1200 år.

Mer läsning om resan:

• Japan del 2 (eller den blästa resan)
• Nara och de bugande hjortarna
• Himeji och slottet som fick stå kvar