Glädje stavas gameboy

När jag var liten så hade jag ett gameboy. Jag minns inte längre vem jag fick det av men jag minns att jag älskade det. Verkligen älskade det. Det var min räddare under regniga dagar, under bussturer och långa bilfärder. Jag hade så sjukt många spel till det och jag sparade alla mina pengar så att jag kunde köpa nya. En gång så åkte jag själv in till stan, gick vilse i tre timmar i ett industriområde för att tillslut hitta till leksaksbutiken där jag kunde köpa två nya gameboyspel. När man var 9 år så var det stort att få åka buss själv och läskigt att gå vilse så som jag gjorde då. Men det var värt det. Jag spelade tills ögonen blev fyrkantiga.

Men när jag 15 år så växte jag ifrån gameboyspelandet. 

Jag fick vänner som jag började hänga med och de var inte spelintresserade. Så gameboyet och mina spel vandrade vidare till mina tre småbröder och efter flera års tjänst så försvann det. Kanske gick det sönder, kanske gavs det bort, kanske sålde min yngste bror det. Jag vet inte.

Men för ett tag sedan så fick jag ett sådan jädra sug efter att äga ett gameboy igen. Och inte ett nytt DS utan ett gammalt hederligt. Jag började i fel ända, nämligen genom att få två spel av en kompis och i några veckor låg de bara och samlade damm. Men sen, under över alla under, så fick jag tar på ett gameboy color. Det var så nära mitt barndoms kära gameboy jag kunde komma. Och kärleken var pånyttfödd.

Troget vandrar nu gameboyet vid min sida igen

Och nu i veckan fick jag hem ett fint litet paket med ännu ett spel!

Färgen på gameboyet matchar nästan mitt hår!

Mitt absoluta favoritspel!