Blixtvisit på P3 Nyheter

Måndagar är rätt spexiga dagar. Ibland gör de mig så trött att jag bara vill dunka huvudet i tangentbordet, ibland så flyger dagen iväg och ibland är de fyllda med spännande överraskningar.
Igår var en överraskningsdag. Jag fick mail om att göra inhopp några dagar på världens bästa jobb vilket i sig fick mig att tjuta av glädje.
Jag fick också en fråga om att vara med i P3 nyheter med Karlsten och prata om adoption ihop med Danjel Nam. Detta för att SCB igår släppte en ny rapport om just adopterade och deras situation i Sverige som heter "70-talist och adopterad - så har det gått".
Jag är inte född på 70-talet och jag är heller ingen expert på adoption. Men jag är expert på hur jag känt det, både nu och under min uppväxt, och eftersom de ville ha in en röst som berättade lite mer allmänt om hur en person som är adopterad kan ha känt det så svarade jag ja.



Vill du veta hur det lät så klicka på bilden

Det är en helt annan sak att bli intervjuad i radio och för tidning än vad det är att själv ställa frågorna. Jag är inte helt van vid det och det märks. Men jag antar att det är en rätt nyttig sak för mig att vänja mig vid, det är en ny utmaning!

Vill du läsa SCB:s rapport så går den att hitta här.

Minnen av dödsmetal och lite kärlek

Jag ve inte hur gick det till men någon gång under eftermiddagen så snubblade jag över informationen att Belphegor spelar på Trädgår´n imorgon.
Och det triggade en sådan där tillbakablick som inte var av denna värld.
Jag slängdes tillbaka till våren 2009 då jag var så där sjukt ung, rätt vilse i livet men då jag var nykär och åkte hela vägen till Stockholm för att gå på deathmetalkonsert med en fantastiskt fin människa. Ja jädrar. Jag gillade inte ens deathmetal men vad gör man inte när hela hjärtat bara sjunger i kroppen, jo man säger "klart jag kommer upp". Och det var en helt okej konsert och det bandet som vi väntade på var just Belphegor. Jag minns att jag kände mig rätt vilse för att det var helt ny musik och ovan miljö men att det var rätt tufft.
Om jag inte minns fel så var det en hel del band som spelade den kvällen och inte bara Belphegor som vi var där för att se. Det var något band med en kickass sångerska som hade en enormt mäktig röst med men det har jag ju självklart tappat bort namnet på.
Det blev ju aldrig så att jag fastnade för deathmetal och den kärlekshistorien var jag för omogen för att hantera på ett vettigt sätt trots att jag var så kär.
Ah well, det är fina minnen så här en regnig torsdagskväll när jobbet slutar. Det får mig att minnas hur bra livet var och hur bra det faktiskt är.

Gästskribent för Rummet

I lördags så var jag gästskribent på Rummet och min text "Rasismen som ser mig som pappas älskarinna" publicerades.
När jag på twitter fick uppmuntran om att gästskiva så visste jag inte riktigt om vad. Men när jag satte mig ner och skrev så gick det så smärtsamt enkelt. Texten på Rummet är nog den enklaste texten jag skrivit på så sätt att orden bara flöt fram men också den mest smärtsamma. Det var tusen minnen som bara dök upp till ytan och slog mig i ansiktet. Jag grät men kunde inte sluta skriva och skickade sedan in till Rummet.
Jag var i Stockholm hela lördagen på Sverok-möte så när jag fick ett meddelande om att "Nu lägger vi ut din text" så delade jag den på min twitter och på min facebook och tänkte inte mer på det.
När jag loggade in igen så fick jag en chock. Alla delningar, av vänner men också av människor jag inte känner. Min text var överallt kändes det som och det bara fortsatte.
Jag fick lite statistik idag på hur många som läst min text, ca 9000 sidvisningar.
Och all fin respons sen. Alla kommentarer, mailen, sms:en, det betyder mest.
Jag är smått överväldigad men lycklig över att något som var så smärtsamt att skriva om fått mycket mer spridning än vad jag kunde drömma om.
Det behövs för fler behöver öppna ögonen.
Så nu önskar jag mig att alla tar som läst min text bär det med sig och tänker ett extra varv om detta med fördomar och rasism.
Sluta med blickarna, sluta med dömandet. Vi börjar där.

Klicka på bilden för att komma till min text och Rummets hemsida.

Frozen

 

Disney har levererat flera riktigt bra filmer på senare år som återuppväckt min kärlek till dem. Monsters University, Princess and the Frog och Brave ligger högt på min lista över bra filmer som jag ser sönder och även fast Frozen har sina brister så sällar den sig till resten av mina favoriter.

Prinsessorna Elsa och Anna lever med sina föräldrar i kungadömet Andrelle som en vanlig familj. Elsa som är den äldre av systrarna har en medfödd förmåga att skapa is och snö, något som Anna älskar. Systrarna har en fin och bra relation tills Elsa av misstag råkar skada sin lillasyster med sina krafter under en lek. Det får deras föräldrar att isolera familjen från människor tills Elsa lärt sig kontrollera sina krafter. Detta driver också in en kil mellan systrarna eftersom Anna efter olyckan inte längre minns att hennes syster kan trolla och Elsa i sin tur väljer att hålla sig från Anna för att skydda henne.

Jag är uppväxt med H.C Andersens sagor (tack mormor!) och jag kan Snödrottningen utan och innan. Och jag är jävligt glad att Disney insåg att detta med att göra en barnfilm som håller sig trogen Andersens original var ungefär lika görbart som att skapa en Batman utan Jokern. Snödrottningen är för mörk, för komplicerad och med en väldigt kristen överton som hade blivit svår att omvandla till något vettigt.

Frozen är istället en underbar egen historia med Elsa som en mycket mänsklig snödrottning som kämpar för att behärska och förstå sina krafter. (Och ja, hon är en level 30 Ice mage, alla tusen gånger!)

Filmen är full med små detaljer som jag blir lycklig över att upptäcka, mycket överraskningar och en rad fina karaktärer även fast jag tycker att det hade räckt med renen Sven som rolighetsfaktor. Men filmen klarar väl Bechdeltestet och det är tydligt att det är vänskapen mellan systrarna som är i fokus och det gläder mig.
Just den underliga blandningen av den allvarliga historien i kombo med de många sångerna gör att filmen fastnar i ett gränsland mellan barnfilm och vanlig animerad film. Jag får känslan av att man velat göra en allvarlig film men inte tappa barnen så man slängde in sånger och den knäppa snögubben Olaf vilket blir en grej för mycket.
Kanske hade man helt enkelt behövt lägga till en halvtimme på filmen eller skippa en del av sångerna. För det är en bra story men den kommer bort i all action och sång.

Sedan är det ju Disney och det innebär sånger. Massor med sånger. De första tjugo minuterna är det väldigt mycket sång och jag blir trött på det. Visst, de flesta sångerna är bra och välskrivna men det är för många.

Frozen hade vunnit avsevärt på att ha en mer sammanhållen story och satsa mer på karaktärsutvecklingen. För som det är nu så är det Elsa, bergsmannen Kristoff och hans tama ren Sven som vinner mig mest medans Annas utveckling genom filmen inte håller för mig. Den går för fort och hon är för fladdrig för att jag ska få ett grepp om henne.

(Publicerades ursprungligen på megazine.)

Omvänd rasism och hur jädra mycket det stör mig

CW: Innehåller n-ordet utskrivet flera gånger i texten

Idag tänkte jag bolla tankar runt ett rätt jobbigt ämne som jag stör mig något enormt på. Nämligen argumentet om omvänd rasism eller rasism mot vita.

Jag stöter ofta på detta argument i diskussioner på internet, vare sig det är på twitter eller andra forum och då ofta som en slags försvar av rasism i allmänhet.

Exempel: Någon säger att det inte är okej att skrika neger på grund av att det är ett rasistiskt uttryck som verkligen skaver och får mig och många fler att må genuint dåligt av att höra.

Enter Försvararen (™) som säkert har goda intentioner men ofta träffar något så in i helvete fel.

Ett vanligt argument från Försvararen (™) är  “Att kalla någon svenne är också rasism!!”

Och det är där någonstans jag vill facepalma targentbordet upprepade gånger och vråla “PERSPEKTIV FFS!”

Du kan och får inte använda argumentet om att rasism drabbar vita som ett slags bortförklarande och förminskande av den rasism som rasifierade får ta varje dag. Det är inte okej och det går inte att jämföra rasism med omvänd rasism.

Svenne är ett skällsord, ja du kan ta illa upp men det går inte att jämföra det med ord som neger, guling och svartskalle.

Varför?

Igen, det handlar om perspektiv.  Rasism stammar ur föreställningen att vita är lite bättre än alla andra och därmed har rätt att härska över de folk som de anser står lägre än de, i nio av tio fall folk med andra hudfärger.

När du använder rasistiska uttryck så är det inte bara ett lättvindigt användande att ett ord. Det är en del av en struktur som funnits i flera hundra år och som andas systematiskt förtryck och en jädra massa lidande.

Rasism handlar om att slå mot den som står i underläge, att förminska och rasism idag baserar sig på en ojämn maktstruktur som fortsätter att gynna vita.

En viktig sak är att rasism aldrig upphört att existera, det finns hela tiden närvarande i dagens samhälle

Den dagen som vita inte befinner sig i den priviligeriade ställning som de gör, då kan vi börja prata om omvänd rasism mot vita svenskar. Innan dess så tänker jag kallt bara stirra på dig när du drar argument som “Men du, ta det inte så allvarligt, vita svenskar blir också utsatta för rasism”och i bästa fall ge dig en historiabok och i värsta fall idiotförklara dig helt.

Gör världen en tjänst och lek inte Försvararen(™) av vita kränkta personer. För det blir så in i helvete fel och ignorant.

**************************

Vad betyder rasifierad?

*Rasifierad - Att vara rasifierad innebär att man fysiskt uppfattas som utlandsfödd och annat än svensk. Det är en person som blir utsatt för rasism på grund av namn eller etnicitet. Det är ett bättre ord än icke-vit (som förhåller sig till vit som standard) och bättre än invandrare/utlandsfödd då många som är födda i Sverige också utsätts för samma rasism som de som har migrerat hit.

//Beskrivning hämtad från Politism

För mer läsning om rasism och feminism rekommenderas Rummet. Allt blir lite bättre med Rummet

Fuyumi Soryo- Mars

Ibland så kan man se på två människor och säga direkt att “de där två kommer att bli ett par”. Varför är oklart men ofta är det för att de är liknande personligheter, har samma intressen eller hänger i samma kretsar.

Kira Asao och Rei Kashino ,som vi möter i mangaserien Mars av Fuyumi Soryo, är inte ett sådant par. De är så olika varandra som två unga människor kan blir.

Kira är en skötsam, tystlåten flicka som bor med sin mamma. Hon gör bra ifrån sig i skolan och är en skicklig konstnär.

Rei är en slarver och en playboy som skiter i skolan och vars största intresse är att köra motorcykel.

Att dessa två har något gemensamt är svårt att se och när Rei och Kira börjar gå ut tillsammans så tror ingen av deras vänner att det kommer hålla.

Men så glömmer de detta med kärlek som gör att två människor bara måste vara tillsammans oavsett hur svårt det verkar från utsidan Rei och Kira hör också till mina favoritpar inom mangavärlden. De är båda starka personer i sig själva, med egna drömmar och mål och de växer som individer genom att vara med tillsammans och genom kärleken till varandra.

Mars är en av de mest finstämda och vackraste kärlekshistorier jag läst. Mycket för att Kira och Rei är såpas starka och intressant huvudpersoner. De tillåts ta plats och deras historia får växa och deras drivkrafter ihop med en väldigt spännande plot gör att jag slukade den här mangan på mycket kort tid.

Det är en historia om att våga lita på varandra, om att släppa in människor i sitt liv, om att förlåta och om att orka gå vidare från det som drar ner än.

Rei och Kira kommer från helt olika bakgrunder men de är båda extremt trasiga människor som genom livet lärt sig att bära sina sorger för sig själva och de har båda hemligheter som de inte velat eller kunnat dela med något innan.

För jag ska inte hyckla, Mars är bortsett från den fina kärlekshistorien en manga som tar upp extremt tunga ämnen som våldtäkt, destruktivitet, övergrepp i familjen och självmord.

En stor del av serien handlar om hur Rei och Kira kämpar med att hantera och bearbeta sina svåra händelser och hur de vill kunna gå vidare och leva sina liv fritt.

Jag tror att det är därför serien hamnar så högt upp på min lista. För att den är mer än bara en kärlekshistoria, det är en berättelse om människor i en verklig vardag, om ömhet och hur man går vidare när allt verkar hopplöst.

Jag kan bara applådera Fuyumi Soryo. Det är en konst att basera en serie på misär i form av ångest och självhat och få det att funka så här bra. Ska man läsa en nutidsmanga så är det den här man ska välja!

Nördfeminister och tryggheten de ger

Det har varit en episkt bra helg. Zinwei gjorde ett gästspel i Göteborg och det var precis så underbart som det ska vara. Fredagen var massor med mat, pratande, filmen Van Hellsing(B-film men hey, den är charmig och bra. Samt att vi insåg att den klarar Bechdel-testet med glans!)
På lördagen så kom Gnistrar förbi, vi diskuterade genus, föreläsningar, etnicitet och allt möjligt.
Vi lagade sjukt god mat i form av rostade rotsaker, fläskfilé i ugn, sallad, bearnaisesås samt den godaste såsen ever med lök, grädde, marinad och vitt vin.
Slurp!

Det är seriöst att leka "Resan till Melonia" i affären.  Foto: Josefin Westborg

Jag var lite orolig för lördagskvällen. Zaramis skulle fira sin 30-års dag och det var en fest som vi alla tre planerat att gå på.
Problemet var att festen var på Berget, mitt gamla hem där jag inte satt min fot på drygt ett och ett halvt år.
Problemet var att mitt ex skulle vara på festen.
Det var två rätt stora problem som jag tänkte mycket över.
(Här kan ni läsa mer om varför jag inte gillar Berget och vad mitt problem med mitt ex består i)

Jag har inte satt foten på Berget på ett och ett halvt år och jag har sedan länge insett att jag inte ska vara i närheten av mitt ex. Det blir inte bra då.
Men efter lite tankar och bollande så beslutade jag mig för att gå. Både för att Zaramis är en fin och väldigt vettig människa jag tycker om men också för att det var dags att sluta vara rädd.
Dags att våga och på ett sätt ta tillbaka staden jag bor i.
Så hur blev det?
Det var jättetrevligt! Angel var med på sms under kvällen och jag kunde inte önskat mig en bättre crew för kvällen. Förutom Zinwei och Gnistrar så var underbara Wonderkarin, FrKarlsson och Feminazgul där.
Vi tillbringade kvällen med glassdrinkar, små minimustarcher på fingrar och glas samt en stor dos jävlaranamma och attityd.
Att vara på fest med ett gäng tjejkompisar där alla är vettiga, bra feminister och där jag vet att de har min rygg och jag har deras var helt underbart. Jag kände mig som att jag kunde ta mig an hela världen och lite till. Jag kunde ha genuint trevligt på festen för att jag visste att de fanns i närheten. Tusen gånger starkare och lite till! Det är det här det innebär att bli fri.

Krossa patriarkatet! Bild från Wonderkarin