 |
| Herregud vad mycket episkhet på en och samma plansch. |
Det var inte förrän trailern till Avengers: End Game dök upp häromdagen som jag kände att jag får göra ett rejält försök.
Och jag får nästan börja från början.
Det är idag över tio år sedan jag såg Iron Man första gången och sedan dess har Marvel-filmerna tagit en så stor plats i mitt hjärta att jag själv är lite överraskad över det. Jag är ingen Marvelnörd från början och upptäckte serietidningarna väldigt sent i livet. Men trots det så fastnade jag för något när jag såg Iron Man den där gången för tio år sedan och alla 19 filmerna (om jag inte räknar fel) som kommit ut hittills har jag sett. Inte alltid på biopremiären och inte alltid i rätt ordning men jag har sett och jag är kär i hela universumet som byggts upp under de här tio åren. Alla karaktärerna med styrkor, svagheter och med sin mänsklighet och gudomlighet. Alla mångfacetterade skurkar och hur filmerna lyckats med att ofta sätta fingret på saker som speglas i verkligheten idag.
Marvel har gjort ett otroligt jobb genom åren att bygga upp ett universum där alla karaktärerna känns genomarbetade och där jag fått gott om tid att knyta an till dem.
Det har varit en resa och jag hade inte velat vara utan den och den rikedom det gett till min nördighet.
Så när jag och Svart nu i våras traskade ned till biografen så var vi minst sagt peppa.
En ny Avengersfilm innebar att vi skulle få se flera av våra hjältar tillsammans på bioduken och även om vi visste att det skulle bli en mörkare film (för hey, slutbossdags!) så var vi ändå... tja rätt glada och uppåt.
Jag hade min Black Panther-tröja och Svart hade sin Guardian of the Galaxy-tröja. För det skulle vara fint!
Och sen tog det cirka tio minuter innan jag bara kände att "Oh fuck, detta kommer att göra ont hela filmen igenom."
Den var mycket mörkare än jag väntat mig och med en desperation som kändes från ruta ett. Det är otroligt hur mycket jag hade ankrat an till alla karaktärerna men det är vad tio års uppbyggnad gör antar jag. Allt kändes och allt gjorde ont. Samtidigt som jag var helt tagen av hur snygg filmen var och hur väl det fungerade att få ihop alla hjältar i en film och ge de mer tid. Jag vad också nöjd med att Gamora fick mycket tid för den hade jag inte väntat mig men det var välkommet. Mindre nöjd med vissa jädra tråkiga tropes i form av idiotisk man-som-måste-vara-obstinat-och-rädda-sin-tjej-men-saknar-analys-förmåga men men. Inget kan vara perfekt.
Älskade de nya karaktärerna som introducerades och även hur väl de lyckas med att ge hjältarna en air av erfarenhet och styrka som hos var och en speglade den resa de tagit sedan starten.
 |
| Skägg är ett stort ja! |
Och Thanos placerade sig riktigt högt upp på listan över jävligt genomarbetade och mångfacetterade skurkar. Det var tillfällen när jag satt och kände att "Ja, han har ju en poäng i det han säger..." och kunde helt se hans resonemang och förstå varför det skulle vara bra. Den typen av skurkar är den bästa, de som är gråa och i ett gränsland där jag som tittare inte helt kan med att hata de.
 |
| Ett mål, en plan men fuck vad kasst det kan gå. |
I korthet så gav filmen mig allt jag ville ha och den levererade verkligen på en nivå som var tusenfalt över vad de tidigare gjort. Precis som den skulle.
När eftertexterna började rulla så var jag kanske mest ovärdig i världen. Jag begravde huvudet i händerna och grät . Så där hulkgrät riktigt fult men ändå tyst medans tårarna bara rann ned och kletade in sig i mitt smink och i mina händer.
Med varje snyftning så kändes det som att jag både behöll filmen närmare mig och samtidigt skapade en distans.
När lamporna till sist tändes och filmduken var svart och öde så var mina kinder flammiga av tårar, mitt smink totalt bortskrubbat och jag kände mig så tom.
Och jag skämdes inte det minsta över hur jag betedde mig.
Jag behöver mina hjältar och det gjorde rasande ont att se Avengers: Infinity War men samtidigt är jag tacksam för att det är en värdig film som bäddar upp för det som komma skall.
Tack Marvel för den tid ni tagit er att lägga ned på ert filmuniversum, tack för att det har fått ta den här tiden och för hjältar som växt och som vi fått växa med. Tack för min mångfald och för min representation och tack för det ni byggt.
Nu peppar jag skarpt för Avengers: End Game som kommer i april 2019.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar