HOLY FUCK! Om Spider-Man: Into the Spider-Verse

Nedanstående inlägg kan vara fullt av spoilers så läs på egen risk

"No matter how many times I get hit, I always get back up."
-Spiderman

Det tog lite tid men tack vare fina vänner kom jag äntligen iväg för att se Spider-Man: Into the Spider-Verse på bio.
Jag hade rätt höga förväntningar på filmen. Och inte för att jag är ett fan av Spiderman, jag har rätt dålig koll på serietidningarna och har inte hunnit följa med alls förutom i filmerna som gjorts.
Men första gången jag såg trailern så kände jag att detta var något av det coolaste jag sett. Miles Morales har alltid verkat vara en awesome Spiderman samt FUCK YEAH för att han skulle få en film på grund av vikten av representation!

Stora krafter, stort ansvar and all that jazz men framförallt behövs nog en bättre kostym

I korthet berättar Spider-Man: Into the Spider-Verse historien om tonåringen Miles Morales och hur han blir Spiderman men också upptäcker hur han inte är den enda Spiderman i universum.
Det är på ett sätt en välbekant historia med "superhjälte-ska-upptäcka-sin-plats-i-världen" men med en tvist som verkligen gör allt.
Berättelsen är väldigt bra och genomtänkt med bra utrymme för karaktärerna och med en rapphet i dialogen som ger bra driv filmen igenom. Jag gillade alla små detaljerna kring Miles och hans familj och jag älskade hur nya karaktärer blev introducerade. Det kändes genomtänkt och skarpt utan att det blev krystat.

3 x spindliga hjältar. 

Men det som fick mig att verkligen sitta som en fågelholk var att Spider-Man: Into the Spider-Verse hands down kan vara en av de snyggaste filmer jag sett.
Från stilen den var tecknad i, vilket så påminde om hur en serietidning är gjord i kombination med assnygga färger, till det briljanta greppet med att ha serietidningsrutor och pratbubblor på sina ställen.
Det var inte en minut som jag inte blev positivt överraskad över hur filmens tecknade stil drev berättelsen framåt på ett sätt som hela tiden kändes nytt.
Striderna och transporterna genom staden var bara.... på en helt ny nivå (och inte bara för att det svingades mellan skyskrapor.)
Det var en film som verkligen till fullo förde samman det bästa mellan animerad film och serietidningarnas härliga berättarstil och som fick det att fungera utan bekostnad på storyn eller karaktärerna.
Hela stilen kändes klockren och blev en perfekt inramning men också förstärkning av storyn och av den resa vi fick följa med i.
Stort plus för att det inte ens krävdes 3D för att till fullo uppskatta filmens snygghet och de ascoola glidningarna över skyskraporna.

Kort sagt, jag var helt mindblown och det är svårt att beskriva i text hur snyggt gjord den är. Jag hoppas ni kan ha överseende med mitt svamlande om snygga serierutor och färger. Men den är på allvar ett mästerverk.

Sist men inte minst så blev jag helt kär i Miles Morales som Spiderman - och då älskar jag ändå versionen av Peter Parker som vi fått se i Marvels nya reboot där han spelas av Tom Holland.
Men Miles är verkligen något extra och han ger en helt ny dimension till Spiderman som jag har saknat. Kanske beror det på det lilla faktum att han har familj, att han är en supersmart nörd men samtidigt vill göra sin egen grej eller bara för att jag så mycket kan känna igen min egen tonårstid i honom.
Samt, det är fantastiskt att se en rasifierad Spiderman i sin egen film. Jag tänker ofta att jag inte borde bli så påverkad av när rasifierade karaktärer tar plats och utrymme på filmduken men jag blir lika gråtfärdig av lycka varje gång.
Ja jädrar.
Men även utan det faktumet att mitt hjärta dansar congatåg i lycka över vad hur kickass Miles är, både som Spiderman men också som förebild för rasifierade världen över, så är Spider-Man: Into the Spider-Verse en riktigt bra film som förtjänas att se igen och igen.

WOHO!!

Har en kvinna den frisyren kan hon aldrig bli tagen på allvar

Jag tänkte att vi skulle prata lite om hår och frisyrer på kvinnor och hur vi bedöms utifrån vårt utseende, särskilt som offentliga personer.

Jag talar på Sveroks Riksmöte 2018. 

Det var längesen jag hade min naturliga hårfärg. Jag började färga håret blått för ungefär tio år sedan om jag räknar rätt.

Sen dess har det gått från ljusblått till det mörklila med inslag av blått som jag har idag.

Och jag älskar mitt hår så mycket. Älskar hur det ändrar färg beroende på om det är sol eller mulet, älskar hur det skiftar efter att jag tvättat det och hur det numera är en del av mig som jag inte vill vara utan.

Jag klippte sidecut för sex år sedan för att mitt hår är såpass tjockt och fluffigt att jag behöver lite mindre av det. Samt att jag är så lat att jag vill ha en frisyr jag slipper pyssla med och som jag ser bra ut i direkt när jag kliver upp ur sängen.

När jag började som journalist fick jag höra från äldre personer att jag skulle vara tvungen att ha en mer neutral frisyr. För jag kunde ju inte se ut så där när jag läste nyheter.

Men jag ville ha mitt blåa hår och att vara nyhetsuppläsare i tv var aldrig min dröm (jag är extremt kameraskygg). Så jag beslutade mig rätt tidigt att det jobb som inte ville ha mig på grund av hur jag såg ut, där inräknat min frisyr, det var inte ett jobb som förtjänade mig.

När jag började som ordförande för Sverok så handlade de första negativa kommentarerna jag fick föga överraskande om hur jag såg ut.

“Blåhårig feministfitta”

“Lilahårigt penntroll med PK-komplex”

"Hur fan ser människan ut?"

“Blån***er”...

Ni fattar grejen.

Jag var så sjukt beredd på det men det var ändå spännande att se hur mycket kommentarer som kunde riktas mot hur jag såg ut.

Det är fortfarande spännande att se det.

Och jag vet att det hade inte spelat någon roll om jag hade haft min naturliga hårfärg och inte haft sidecut.

Då hade det förmodligen handlat om min hudfärg (vilket en del kommentarer gjorde) eller kanske om mina kläder (för att ha enbart nördtröjor samt jeans och kängor är tydligen sjukt oseriöst och inte något en ordförande ska ha)

Jag tog även här valet att vara precis exakt den jag är, med färgstarkt hår, med mina jeans och kängor och med min sidecut.
För att jag ska inte bedömas för hur jag ser ut, det är helt orimligt men det är vad som händer hela tiden så fort en kvinna får makt eller hamnar i ledarposition.

För mig drogs argument om att jag var för PK för nördhobbyn vilket ibland handlade om att jag driver frågor om jämställdhet och mångfald men oftare handlade om att jag var rasifierad och därmed inte representativ för Sveriges spelare.

En del var jobbigt att hantera men jag visste tack och lov att jag hade så många som stod bakom och bredvid mig som stöd. Framförallt hade jag också mig själv och det självförtroendet som kom av att jag var mig själv, helt igenom.

Jag kunde möta det mesta för att jag bar och bär mina kläder, mitt hår och min hudfärg som en rustning jag själv har valt.

Jag har inte ändrat på mig själv för att vara någon annan och det är en styrka.

Med det sagt, det är en sorglig värld när vi bedömer en kvinna i maktposition för hennes frisyr, hennes kläder och hennes utseende.
När vi gör det så nedvärderar vi och osynliggör den väg hon har tagit för att komma dit hon är. Vi bortser från dagar och nätter av hårt arbete, av examen och många timmars överjobbande, av resor över hela landet och av att lägga ned sin själ i något.
Framförallt så får vi det hela att handla om att en kvinna idag, 2019, fortfarande måste se felfri ut för att anses vara värd en position.

Hur harmlösa kommentarer främjar rasism

Det har blivit dags att prata om rasism igen och det är som vanligt

1)aldrig roligt men

2)alltid välbehövligt.

Jag har som ni vet under senare år sett en förändring i debatten, den där frågeställningen gått från;
“Hur motverkar vi rasism och nazism?”

Till:
“Varför är det fel att uttrycka sig rasistiskt”

Hade det inte varit så tragiskt hade jag skrattat högt. Men jag är tyst och arg istället.

För det är inte roligt när debatten hela tiden flyttas från att handla om diskriminering och rasism till att handla om en förvriden syn på vad vi får säga och inte.

Det skär i hjärtat på mig varje gång som jag hör orden: “Varför det är fel att uttrycka sig rasistiskt?”
Ännu mer när jag ser människor som berättar om när de blivit utsatta för rasism och det direkt dyker upp människor som säger:
De sällsynta gånger jag säger att “Det där är en tråkig kommentar, du kanske borde fråga mig något annat?”, så har bemötandet snarare blivit kränkt upprördhet och ledsenhet (“Men jag menade ju bara väl och var nyfiken.”) vilket lett till dålig stämning och där jag blivit den som betraktas som den som gjort fel.

“Men är det där verkligen rasism? Jag tycker att du överreagerar.”

Det är något väldigt skevt när hela debatten om att motverka rasism tappas bort i en metadebatt om varför rasism är fel och ännu mer när det börjar debatteras vad som är “äkta” rasism.

Jag har tänkt på detta under året som gått, främst utifrån mina egna upplevelser.
Det jag ser är att det finns ett mönster i synen på rasism, hur allvarligt det bedöms av icke-drabbade och hur de som drabbas förväntas hantera det.

Egentligen är det två varianter av rasism där det första bedöms mycket mildare än det andra.

Variant 1, även kallat “Men jag måste ju få vara nyfiken på dig!”

Kommer ofta i form av nyfikna eller skämtsamma kommentarer, till exempel:

Du är så jävla exotisk, du måste vara vild i sängen!

Ni från Indien och Asien är alltid så bra på att laga mat

Men är det inte så att du har rytmen i blodet?

Kommentarerna jag räknar upp här verkar harmlösa men i grund och botten är de rasistiska kommentarer. De är baserade på fördomar och stereotyper som får stå oemotsagda för att vi lär oss att inte skapa dålig stämning och för att det ses som kul att folk vågar fråga.

De placerar mig i ett fack där jag inte ses som en person och där varje konversation vi har efter de kommentarerna för min del kommer att präglas av en undran om du pratar med mig eller med “en spännande exotisk person” som det är fritt att kleta dina fördomar på.

Det är klart att du får vara nyfiken på en person men ha lite taktkänsla och framförallt, var inkännande.

Det finns tusen saker du kan fråga en rasifierad person om som inte tar avstamp i tråkiga fördomar och stereotyper. Till exempel vad personen jobbar med,om träning eller varför inte något om tv-serier.

Det ger garanterat bättre utgångspunkt för samtal och kanske för en framtida vänskap.

Den här typen av kommentarer möter jag fortfarande och de är tråkiga men det som är mer tråkigt är hur vi ser på den här typen av kommentarer.

För kunde jag inte haft lite humor?
Självdistans?
Eller bara varit lite jävla trevlig och lett lite mer?

Svar nej.

Det är inte okej att häva ur sig massa rasistiska klyschor och sedan säga att det bara var på skoj.

Det är inte okej att säga till den rasifierade som säger ifrån att hen skapar dålig stämning och inte kan ta ett skämt eller en komplimang.

För det är inte skämt, det är inte komplimanger och det är inte kul med rasism.

Rasifierade har all rätt i världen att skapa dålig stämning och säga ifrån när det byggs rasistiska fördomar på vår bekostnad.

“Harmlösa” kommentarer med rasistisk förankring kommer aldrig vara en bra konversationsstartare och oavsett vad som sägs så är detta rasism.

För allt börjar i fördomar, i stereotyper och i “harmlösa” kommentarer.

Det är när sådana kommentarer blir norm och får stå oemotsagda som det växer och blir till mer.

Med det sagt går vi vidare till:

Variant 2, även kallat “Sådana som du borde skjutas”.

Detta är den så kallade grövre delen av rasismen, den som handlar om hot, hat och påhopp.

Det är här jag placerar de händelser som drabbar mig från okända personer som inte sker på någon annan basis än att de inte gillar min hudfärg.

Den här formen av rasism är snabbt växande, den är aggressiv och den kan drabba vem som helst, från barn till vuxna.

Jag har skrivit så mycket om detta redan så jag tänker inte dra några exempel här men läs gärna min text över första halvan av 2018 här.

Den här formen av rasism gör mig aktivt rädd, förbannad och framförallt så är den ett aktivt hot mot min existens som jag har svårt att skydda mig mot.

Så i väldigt förenklad form har där ni rasismens två varianter enligt mig.

Här är det kanske lätt att börja jämföra de två och tänka:  

En form av rasism är harmlös och den andra är våldsam… Är det inte enklare att strunta i den harmlösa rasismen och bara leva med den? Kanske vara en smula mindre kränkt och istället fokusera på att stoppa den våldsamma rasismen som verkar mer skadlig?

Nej, det är inte så enkelt även fast många önskar att det vore så. För det första bör vi aldrig jämföra dessa två typer av rasism i syfte att bagatellisera den ena eller den andra och för de andra hänger de ihop och bör ses som två sidor av samma mynt.

Rasism handlar om fördomar, stereotypiseringar och att bli sedd som en hudfärg och en grupp istället för en individ.

Det börjar med ofarliga, harmlösa kommentarer som rasifierade förväntas skratta åt, hantera och spela med i.

Kommentarer som bottnar i okunnighet, fördomar och ibland en vilja att skada och håna.

Står detta oemotsagt så leder det till mer fördomar, mer stereotypiseringar och ett språkbruk som efter ett kort tag får en tydlig ton av ett vi och ett dom.

För det som då sades på skämt räknas nu som sanning vilket leder till ett nedvärderande av människor som rasifieras.

När rasifierade människor ses som mindre värda, mindre smarta och som mindre människor är steget till hatkommentarer, hot och våld väldigt nära.

För ingen vettig människor skulle spotta på en annan människa på tunnelbanan enbart för hur den ser ut. Det är otänkbart eftersom vi blir uppfostrade till att se till alla människors lika värde.

Men när en rasifierad människas värde redan sänkts genom fördomsfulla kommentarer, stereotypiseringar och en åsikt om att “de inte är som vi”, då är det väldigt lätt att spotta på en annan människa.

För du spottar på någon som du inte längre ser som människa eller ens som en individ.

Det är på grund av den här utvecklingen som vi måste betrakta rasism som just rasism. Vi måste sätta ned foten mot allt vi ser och vi får inte låta debatten handla om frågan

“Varför är det egentligen fel att uttrycka sig rasistiskt?”

Enkla svaret: Det är fel att uttrycka sig rasistiskt för att rasism är fel och det är något som varje vettig människa med något innanför pannbenet borde fatta.

Det är vårt och ert ansvar att se till att debatten hamnar rätt.

Där är ett första steg att ha koll på hur saker hänger ihop och se till att inte behandla rasistiska kommentarer som harmlösa och ofarliga. Genom att göra det motverkar vi  hat, hot och våld i rasismens namn.

Och låt oss ta med det in i 2019 för att fortsätta arbeta för att motverka rasism och nazism.

Vi kan bygga en bättre framtid.

Vad betyder rasifierad?

*Rasifierad - Att vara rasifierad innebär att man fysiskt uppfattas som utlandsfödd och annat än svensk. Det är en person som blir utsatt för rasism på grund av namn eller etnicitet. Det är ett bättre ord än icke-vit (som förhåller sig till vit som standard) och bättre än invandrare/utlandsfödd då många som är födda i Sverige också utsätts för samma rasism som de som har migrerat hit.//Beskrivning hämtad från Politism

Mer läsning på temat:

• Almedalen den 1: Nazisterna och vad deras närvaro gjorde
• Hatet mot Durmaz och att fotbollen inte är skurken
• Rasismen i siffror för mig
• Varför det är så viktigt att prata om rasism, strukturer och vithetsnorm
• Varför rasismen idag gör mig livrädd
• Vikten av separatistiska rum
• Omvänd rasism och hur mycket det stör mig
• Rasismens normalisering
• Kära vita vänner, sluta vara så passiva när det gäller rasism
• Whitewashing, blackwashing och lite mer representation
• White feminism och varför det stör mig
• Vithetsnormen och att sticka ut
• Rasismen som ser mig som pappas älskarinna
• #OscarsSoWhite
• Passiv och aktiv feminism och antirasism

Captain America eller hur livet låter oss växa utan att vi ibland märker det.

Tack till Peter Hansson-Silva som petade på mig om detta och inte minst visade videon för mig så att mina bitar ramlade på plats.

Jag är ju som ni vet ett stort Stort STORT fan av Marvels filmer. Jag har sett alla och jag kan lugnt säga att de flesta har jag sett minst fyra-fem gånger var.
Jag älskar de för allt de är, för hjältarna de ger mig, för gråzonerna och för att filmerna fått växa med mig under så lång tid.

En av de hjältar som överraskat mig mest är Captain America aka Steve Rogers i filmerna. För när jag tittar på åren så är det nog han som ligger mig närmast om hjärtat idag. Det var inte väntat alls.
För när jag såg Captain America: The First Avenger  så var min enda tanke hur otroligt tråkig och torr han verkade och var.
Allt prat om heder, plikt och att vara så genompräktig.... Jag tyckte inte illa om honom, långt därifrån men nej, Captain America var ingen hjälte jag identifierade mig med alls även om jag älskade filmen.
Han växte lite för mig The Avengers, kanske för att han reagerade på mycket precis som jag skulle ha gjort. Detta med att lita blint på att den sidan en är på gör det rätta. Jag började gilla karaktären lite mer.
Sedan hände Captain America: Winter Soldier. Den var helt underbar. För det första så föll som en fura för Bucky som jag redan tyckte mycket om i tidigare filmen. Herregud vad cool och mörk han var. För det andra så insåg jag hur mycket Captain America växt och med den filmen så började karaktären flytta sig högre och högre upp på min lista över hjältar jag tycker om.
Det är något som bara fortsatt och idag inser jag - till min stora förtvivlan och framförallt förvirring- att orsaken till att jag nu kallar honom en av mina topp tre i Marvels filmuniversum är att vi är rätt lika.

Missförstå mig rätt. Jag är inte på långa vägar lika genombra som Captain America. Jag är mer hetlevrad, mycket mer långsint och framförallt är jag inte lika genomtänkt utan kör det mesta på känsla. Det fungerar utmärkt för mig.

När jag ser tillbaka på åren så ser jag att jag har lugnat ned mig och helt klart mognat
Jag har helt enkelt växt, precis som varje människa gör. Inget konstigt där men jag trodde nog att jag snarare skulle bli mer eldfängd, inte tvärtom.
Men det jag tycker är viktigt finns fortfarande kvar.
Som lojaliteten mot mina nära vänner och solidariteten jag har mot de.
Som att jag vägrar ge vika i frågor som jag brinner för.
Som att jag tror att världen faktiskt kan bli bättre.

Den största skillnaden är nog att jag idag tror på människor mer och på vad de kan uträtta. Jag vet att jag inte är helt ensam.

Det är som sagt en helt vanlig resa för många människor och inte alls märkvärdig. Jag är inte det minsta speciell på det viset.
Captain America är inte heller speciell på det viset. De resor vi gör formar oss som människor och påverkar våra mål, våra ideal och hur vi väljer att uppnå dem.
Men jag gillar på något sätt att den vägen jag omedvetet har tagit är en väg där jag är mycket mindre aggressiv men fortfarande benhårt övertygad om vad som är viktigt för mig och en nolltolerans mot att avvika från den vägen.
Precis som Captain America har gjort sin resa och hur hans mål är desamma men metoderna blivit annorlunda.
Det är en väg jag ångrat så många gånger för den är asjobbig att gå på men den har också gett mig en tro på mig själv.

Och det är därför det är så fint att se om Marvel-filmerna och se hur Captain utvecklas och hur han inte tappar tron på mänskligheten och inte ger upp. För det är något att sträva efter och det är något jag vill.

För vad innebär det att vara en bra människa i en värld som denna?

Vem säger att det ens går att vara en bra människa? Är det ens möjligt?
Svar nej, för det kommer alltid finnas någon eller några som inte gillar sättet en agerar på eller är. För deras väg och vision är en annan.
Där finns det rum för att se att "okej, vi är olika och nu går vi åt olika håll" och det finns de där väggarna där det inte går att kompromissa med något.
Som med rasism, sexism och diskriminering.
Som hur jag förhåller mig till övergrepp och trakasserier.
Som hur vi ser på miljöfrågan.

Det går inte att vara en bra och perfekt människa i allas ögon.
Men det går att vara sig själv och att inte vika på vägen jag går på.
Oavsett om alla säger att det är fel. Oavsett om alla säger att jag är fel.
Det är att ta jobbiga beslut, att stå upp för det jag tror på och framförallt att stå upp.
Det är något jag och Captain America har gemensamt och det har jag plockat som mantra från honom vilket inte är en överraskning för någon.
Det är klart jag blir trött och står slutkörd och flämtande med känslan av att ha sprungit ett maraton.. Men jag kommer alltid upp igen. För jag vill ändra världen och jag vill se den bättre. Jag försöker att skriva, skrika, påverka, stötta och göra vad jag kan. Genom att vara stark och genom att vara svag.
Och framförallt genom att aldrig sluta kämpa.
För jag vill att vi är mer, bättre, större och att vi tror på varandra.

Jag är bara jag och det räcker ibland. Precis som Captain America bara är sig själv och ibland räcker det.

Ibland känner jag mig lika bra som Captain med samma storsinthet och tålamod. Ibland vill jag bränna världen i eld som Mother of Dragons.
Men alltid med samma mål för ögonen och numera med en insikt om hur jädra mycket jag faktiskt tror på människor.

Så tack för det Captain America. Tack för att du visat genom så många filmer att det är okej att kämpa för något alla tycker är fel, att stå i motvind och att det inte är slutet för att något går fel.
Tack för att du också fick mig att fatta att den där sidan av mig som ibland känts så tråkig och präktig... den är rätt bra den med.