tisdag 27 augusti 2019

Stockholm Pride och Queercon 2019

Stockholm Pride hände som vanligt och som vanligt så visste jag inte om jag skulle kunna åka upp. Det är en fråga om tid och en tråkig fråga om pengar.
Men efter mycket om och men och krånglande med scheman så blev det så att jag satte mig på tåget och tuffade landet upp mot Stockholm och framförallt mot det lilla fina konventet Queercon.

Allt blir bättre med enhörningar. Precis allt.

Jag hade blivit uppbjuden för att vara med i ett panelsamtal på temat Queera superhjältar vilket var både superkul men lite osäkert. Jag är ingen expert på superhjältar. Jag har baskoll och sedan så ligger mycket av mitt fokus på anime och mangakaraktärer. Visserligen kan många av dem räknas som superhjältar och jag är hyfsat duktig på detta med representation gällande queerhet men ja... lite nervös var jag allt.

Men som alltid så är min nervositet inte befogad för samtalet gick bra! Det hjälte såklart att jag satt i samma panel som bästaste Gabrielle De Bourg. Den kvinnan är ett jädra under av kunskap och så sjukt trevlig.

Gabrielle, jag och Dan på Queercon <3

Jag hann även podda ett avsnitt av Hard Nerd Café ihop med Dan. Det är redan klippt och klart så lyssna gärna på det här nedan :)




Efter Queercon begav jag mig ut i natten för att hänga med trevligt folk från NärCon. Det... blev en blöt kväll som jag inte var beredd på men så jädra trevlig.
Morgonen efter var jag en smula seg men jag tog mig till en förmiddag med Tove och Anders innan jag sprang till Prideparaden och Proud and Nerdys sektion. Jag hade en tanke om att inte gå med hela vägen eftersom jag ville spara fötterna men peppen och energin ville helt andra saker. Älskade fina nördar, vad mitt hjärta är hemma hos er <3

Bästaste Alexander, jag och Elvira i Proud and Nerdy


Det blev en jättetrevlig dag och jag filmade lite som ni kan se nedan!




Helgen avslutades med en urtrevlig festkväll och med att jag slarvade bort min telefon. Det kommer jag blogga om mer sedan. Men i korthet så är jag mer än nöjd med mina pridefiranden under sommaren. Det är för mig så viktigt att vara med, lyssna, engagera mig och att gå i prideparaderna. För min egen skull och för så många andras. Det laddar framförallt min energi under resten av året och hjälper mig att argumentera och hantera mot människors trångsynthet.

Så heja Pride och nu fortsätter vi resten av året <3

Mer läsning på temat:

söndag 25 augusti 2019

NärCon 2019

Min sommar har varit sjukt intensiv och att få ihop alla planer har varit svårt. Men en sak jag verkligen var benfast övertygad om skulle hända var att jag skulle iväg på NärCon.
Vad det än skulle ta i tid och livspusslande.
För NärCon förra året var helt fantastiskt.

All värme. All glädje över att vara tillbaka!

Och nu detta året så stod jag där i 35 graders värme och med ett fantastiskt schema för mig som såg ut så här:


Thursday:

13.00 in Kårallen - Q & A with Matilda Smedius, the voice to Brigitte from Overwatch.
16.00 in Kårallen - Q & A with Isis Vasconcellos



Friday:

13.00 in Kårallen - The positive and negative aspects of community feedback with Matilda Smedius.
11.30 in Key 1 - Q & A with Isis Vasconcellos.
15.00 in C2 - Q & A with Sophie Labelle, creator of the Assigned Male Comics
22.00 in Kårallen - Hangout session with Matilda Smedius.

Saturday:
17.30 in A1 - Q & A with Matilda Smedius.
14.30 in A1 - Talk on Voice Acting with Matilda Smedius.

Ja jädrar. Så intensivt men det passar mig och jag kunde inte haft det bättre! Samtalen flöt på superbra och jag hade riktigt kul. Att prata med Isis var väldigt trevligt och höra om hur internationella konvent skiljer sig från varandra.
Att få prata med Sophie var amazing för vi hade samma humor och klickade superbra. Plus att vi spontansjöng karaoke innan vår punkt vilket aldrig är fel.

Jag och Sophie efter att vi skrattat alldeles för mycket!

Och att få tillbringa så mycket tid med Mathilda och med hennes bror Emil var bara awesome från början till slut.  Samt med logitiskninjan Ellen! Vad hade vi gjort utan Ellen? Förmodligen inte hållit en enda tid.

Ellen, jag, Emil och Mathilda!

Det var som sagt 35 grader varmt och eftersom jag haft så lite tid hela sommaren så föll hela mina planer på att bygga flera cosplay. I slutänden så rotade jag i min garderob och lyckades pussla ihop en outfit som var perfekt som Female Undertaker från Black Butler.
Jag hade köpt en perfekt peruk i Japan så det var en karaktär jag vägrade att ge upp på. Jag skulle cosplaya!
Och eftersom jag är smart så tänkte jag att jag kör på kjol och spets så blir det mindre varmt.

Mmm... smart var det ja.

För hur svalt är det med tre lager i kolsvart, korsett, peruk och hög hatt? Samt högklackat?

Mindre smart.

Men helvete vad fab jag såg ut och jag kände mig helt fantastiskt kraftfull och mäktig. Det var lite extra roligt att jag knappt blev igenkänd heller!

Kolla mina linser! 

Tre lager svart och korsett? Enda rimliga valet!

Och eftersom jag trivdes så bra i den så var jag i cosplay alla tre dagarna. Två av dem från eftermiddagen och på lördagen från morgon till kväll. Jag fick en hel del komplimanger från folk om hur snygg min cosplay såg ut vilket gjorde mig hemskt glad. Jag ser så fram emot att uppgradera den till nästa år och hinna sy allt själv, bygga till probs och få den riktigt snygg!

En annan sak som gjorde mig så jädra glad var att jag sprang in i Svetlana och Benni från Kamui Cosplay. HOLY FUCK!!

De var så trevliga och snälla, precis som i sina videos. Jag var en stammande, rodnande hög av starstuckhet.

Jag får vara fånigt glad när jag möter idoler!

Det som var fantastiskt med NärCon för mig i år var att jag träffade så mycket nya och gamla människor och hade hyfsat gott om tid att faktiskt prata med dem.

Jag hann spela lite spel med Jocke från Sarz, kolla på Svenska Mästerskapen i K-pop, stå och skrika mig hes till random K-pop danceoff, kolla på paneler, vara med på mitt första MeetUp för Black Butler, hänga massor med Karl vilket alltid är vinst, fika med Malin och Emil, äta godis med Emma på en gräsmatta och bara... prata, knyta kontakter och framförallt, bli kär i hela cosplaycommunityn igen och igen.

Det är väl ingen överraskning att jag älskar spelkulturen i Sverige, den kärleken kommer aldrig ta slut och jag ska blogga mer om det i framtiden. Men just cosplay var ett community jag hoppade in i så sent men som tog mig helt med storm. Det är så mycket inkludering, kärlek och framförallt välkomnande. Det är queert, öppet och det pratas om allt.
Och jag älskar omtanken och värmen som finns här. För mig som är ny i detta... att känna mig välkommen när jag går till ett MeetUp, att känna att jag får vara med och att jag kan prata med främlingar om saker vi älskar...

Från Black Butler MeetUpen med en jättefin Sebastian! 

Det betyder mycket och det gör att jag efter en halv dag är så fylld med kärlek och glädje att jag inte längre är blyg. Jag vågar säga alla fina saker jag tänker om andra cosplayare, vågar ge de komplimanger för deras dräkter och sminkningar. Jag vågar gå fram till cosplayare jag beundrat via Instagram och säga att "Hey, du är helt jädra kickass, tack för allt du gör och för att du är sådant inspiratör"

En höjdpunkt för mig var de två 14-åringarna jag träffade i sminkrummet och som hjälpte mig med min korsett och sen försiktigt frågade om jag var här helt själv. När jag svarade att så var fallet så säger båda med en mun:

"Om du känner dig ensam och bara vill ha en vän eller kram, så är det bara att grabba oss, det finns massa vänner här!"

Jag är rätt gammal nu och väl van vid att åka själv på event och konvent. Men jag blev rörd och glad över hur spontant och självklart de sträckte ut en hand. Superrörd.

Kort sagt, ett öppen och bra community tar fram det bästa i mig, tar bort jantelagsblygheten och jag tänker mig att det gör samma sak för så många andra.

Och cosplaycommunityt är helt amazing i detta. Det är något jag aldrig kan bli mätt på och som får mig till tårar.
NärCon har byggt något som är helt unikt och jag hoppas att jag kan komma tillbaka många fler år!




söndag 18 augusti 2019

Till min älskade mormor

Hon är så tunn och skör där hon ligger i sängen. Det var över en och en halv månad sedan jag var här men det känns som en livstid.

Hon har blivit så liten och när jag tar hennes hand i min känns det som att jag ska ha sönder den 

Men hennes grepp om mina fingrar är detsamma och fast huden är tunn så är den varm.

Vi pratar. Små ord om livet. Om hur hon mår.

"Jag vill inte mer nu." viskar hon.

Och jag skäms över hugget i hjärtat  

"Snälla gå aldrig" är vad jag vill svara men jag säger det inte. För jag ser hur trött hon är. Hur ont hon har och hur varje andetag är en plåga.

Mitt hugg i hjärtat är själviskhet. 

För jag vet inte hur jag ska orka utan att hon finns. Men jag säger inget. Jag gömmer bara ansiktet mot hennes hand och kysser den. Hon har varit med mig hela livet och jag vet inte hur jag ska orka.

Hennes hand i min, jag släpper inte förrens jag måste gå.

När hon somnar in några dagar senare så känner jag fortfarande hennes hand i min. 

Hennes tunna, varma hud och mjuka fingertoppar.

Min älskade mormor är borta. Hon var en av de viktigaste människorna i mig liv och jag vet fortfarande inte helt hur jag ska orka utan henne. Det känns ofattbart att jag inte ska ringa henne, höra hennes röst, bolla tankar och besöka henne för att prata om allt mellan himmel och jord.

Hennes begravning var vacker, stillsam och precis som hon velat ha den. Och då sjönk det in att hon verkligen är borta. För alltid.

Älskade mormor. Tack för en livstid av att du fanns bredvid mig. Från att du höll min hand när jag var liten och knappt kunde gå till att jag på slutet fick hjälpa dig resa dig upp.

För att du var där under hela min barndom med livsvisdom,skratt och danska ord.

För alla gångerna jag sprang genom skogen mot busshållplatsen och mötte dig och du alltid blev lika glad.

För att du introducerade mig för HC Andersens fantastiska sagor och för att du läste dem alla för mig. 

För att du lärde mig att be aftonbön och alltid kom in när jag drömde mardrömmar. Och för kläderna du virkade till mina gosedjur.

För jularna då du och pappa drack gammeldansk och berättade historier.

För att du satt bredvid mig hela sommaren när jag sydde mina första medeltidskläder. För att du broderade min klänning när min ork tog slut (jag önskar så att jag hade kvar den nu).

För att du skrev ned allt om min student så att jag kunde läsa om den. Eftersom jag var så full att jag inte ens mindes maten.

För att jag alltid kunde komma över till dig när jag pluggade till journalist och prata om plugget. Och vi åt räkmackor, jordgubbar och drack kaffe. Du fick mig att tycka kaffe var gott.

För att du pratade med mig om politik, nyheter och om allt som pågick i världen. Jag blev alltid klokare när jag varit hos dig.

För alla böckerna du rekommenderade till mig och för att du läste allt jag kom med till dig. Vad vi läste och växte i varandras världar hela tiden.

För att du accepterade att jag även älskade tjejer och inte tyckte att det var konstigt utan mest vackert.

För att du förstod vad poly innebar och bjöd hem båda mina dåvarande partners till fika hos dig. Det betydde massor.

För att du också, under alla år, var så förstående över när jag mådde som dåligast, och för att du kunde ställa de där frågorna som fick mig att både öppna upp mig och även analysera varför jag mådde dåligt. Och för att du stöttade mig i min klättring upp från botten.

För att du hela tiden trodde på mig och för att du alltid, till och med på slutet kunde skämta, skratta och vara dig själv.

För alla dina brev med tidningsartiklar du klippte ut. Jag har sparat alla och jag läste alla artiklarna.

För att du berättade om dig själv, äkta och öppet och för att jag därför fick vara en del av hela ditt liv. Du var ett barnhemsbarn med hjärtat fullt av kärlek. Du var en kvinna som växte upp i Danmark under andra världskriget. Du var sjuksköterska med huvudet fullt av analyser. Du var hustru, mamma, mormor och du gjorde mig till en rikare person.

För din humor, ditt stora hjärta och för att du alltid fanns där och gjorde mig så mycket klokare, snällare och till mig.

För att du var den jag ville ringa till efter begravningen och berätta att jag sjöng en sång du skulle tyckt om. Som jag lovade dig när vi pratade så mycket om din begravning på slutet. Och jag klarade italienskan.

Men jag kan inte ringa dig och det gör så ont.

Älskade mormor. Jag vandrar vidare i livet och känner din hand i min. Och jag saknar dig. Så otroligt mycket.

Varje minut av mina dagar som är kvar.