Mitt år 2016

Nu blir det bildkavalkad över det gånga året! Hurra! 2016 har på många sätt varit dåligt men för mig privat så har det varit mer än bra.
Det har varit ett år då jag känt mig bäst i världen på många sätt, gjort fantastiska saker, träffat så många nya människor och jobbat typ 150 %.

Det bästa och största som händer under 2016 var såklart bröllopsresan med stort B! Heja Japan!

Jag fick pris av Gothcon för mitt initiativ #isisnerdfeminism. Så jädra rörd!

Detta har varit min jobbutsikt under större delen av året. Jag kan inte klaga!

Midsommar firades med världens kanske suraste katt.

Nörd på pride hände i massor! Både i Stockholm... (där vi vann publikens pris!).

Och även i Göteborg! Foto: Martin Brosser

Under hösten höll jag i tre olika kurser i medborgarjournalistik! Lärare, that´s me! #kallamigmagister

Bokmässan hände och jag jobbade konstant, främst för Sverok!

Jag blev tillfrågad om att sitta som konferencier för Spelhjälpen, en ära jag mer än gärna accepterade 

Och Sverok hände över hela året! Det är på allvar något av det roligaste jag gjort!

Vi håller inte bara på med mötesformalia, vi åker karusell också ;D

Tack och lov blir det ett tredje år med Sverok då jag fick riksmötets förtroende och blev omröstad som ledamot. HURRA!

Jag åkte på lajv och var fruktansvärt FAB i 40-talsstil!

Jag blev tillfrågad om att vara i ett panelsamtal om näthat på Internetdagarna! Så stort!

Och ju längre året gick jag ju bättre allt blev så insåg jag att denna knäppa uttern är det bästa som hänt mig <3

Så tack 2016, du var ett as mot världen och jag hoppas att den får tid att repa sig en smula. Men för mig personligen så var året rätt bra.

Varför påverkas vi så när kända personer dör?

För några dagar sedan dog Carrie Fisher, mest känd för sin roll som prinsessan Leia i Star Wars-filmerna. För mig kom beskedet som en slägga som träffade mig rakt i bröstet och gjorde mig tom av sorg inombords.

Under 2016 har det varit mycket sorg i sociala medier över kändisar som gått bort och detta är inget nytt.

Jag kommer skriva mer sedan om hur Carrie Fisher inverkade på mitt liv men jag tänkte ägna detta inlägget åt att skriva om detta med hur vi påverkas när kända personer dör, helt utifrån mig själv.

Jag tycker ofta världen är en rätt jobbig plats och den har blivit värre senaste åren på många plan. Främst när det gäller en ökning av rasistiska och nazistiska rörelser i världen. Det gör mig så rädd att jag får sendrag under fötterna. Lägg även till hotet från den globala uppvärmningen, att vi konsumerar utan konsekvenstänk, nedskräpning av haven och flera konflikter och krig som skördar enormt många offer.

Ja ni fattar.

Det är klart att det hänt enormt mycket positivt under 2016 också rent globalt men på ett stort plan så det enligt mig varit rätt mycket dåligt.
Det maler rätt mycket i mitt huvud och jag engagerar mig i det på flera plan. Men om jag skulle vara ledsen över det hela tiden skulle jag konstant vara en gråtande hög under ett täcke. Eller så hade jag klagat så mycket över det att ingen hade orkat med mig. Många av de saker vi engagerar oss i och kämpar för gör vi till exempel genom att donera pengar, stå och samla pengar till välgörenhet, arbeta ideellt på helger och sena kvällar.

Eller så lyfter vi problem genom att skriva om dem i bloggar, twitter, stödgrupper eller träffas med vänner och samtalar om hur vi kan förändra världen.

Det är löpande engagemang som pågår hela året och som vi kanske inte alltid skriver om.

När våra idoler dör så skapar det en tomrum hos oss och en saknad efter något som aldrig kommer igen.

För mig är det tiden då vi första gången upplevde hens musik, filmer eller verk.

Det är en uppväxt och ett liv där personen höll mig i handen genom sina verk och en resa vi gjort ihop med personen. De har påverkat oss, de har funnits där och kanske varit vår enda tröst när vi gråtit över brustna hjärtan.

Det finns ett band mellan oss och våra idoler, måhända ensidigt, men ändå ett band som gör att våra idoler har en plats i vårt hjärta som bara är deras.

När de dör så är det klart att vi sörjer de. Vi sörjer för allt de var för oss, för allt de gav oss. För allt som vi inte visste om deras liv och för att vi önskar att de fått finnas längre.
Men vi sörjer också för den plats de hade i våra liv och för att de gav oss hopp.

Och för att de var en länk tillbaka till vår barndom, våra tonår, till ljuva minnen då vi skrattade så vi grät eller grät tills vi inte hade tårar kvar.

Det är en sorg vi kan tillåta oss själv att känna och ge uttryck för till skillnad mot de sorger vi har över verkligheten idag. Den verklighet vi oftast bara biter ihop om och går rakt framåt för att hantera.
Men vi får och kan sörja våra idoler. Vi tillåter oss själva det, både för deras skull men också för oss själva.
För de vi en gång var och för de vi är nu. Jag tycker det är en bra sak att vi kan det. Särskilt med den oskrivna regeln i samhället att man inte får visa känslor eller bryta ihop. Sorgen över idoler blir ett legitimt andningshål.

Men för varje status jag ser som sörjer Prince, Bowie, Rickman , Fisher eller nu senast Reynolds så dyker det alltid upp en status som gnäller på de som gråter ut i sociala medier över att deras hjältar dör.

Jag blir alltid lika trött på detta för en sådan status utgår från att:

1. Vi inte kan engagera oss i mer än en sak samtidigt
2. Att vi går oberörda från våra möten, verkliga eller inte, med andra människor.

Som sagt, vi är fullt kapabla att engagera oss i världen på olika sätt och många gör det också. Men att sörja att en idol har gått bort är enligt mig ett sätt att sörja som visar på att det vi är ledsna över inte bara är att en viktig person har gått bort.
Det är också ett sätt att sörja över andra saker, kanske som att hela världen är åt helvete.

Allt jag skrivit om misshandel, förövare och våldtäktskultur

Jag har genom åren skrivit väldigt mycket om våld i nära relationer. Från början skrev jag bara för mig själv, det var det ett sätt för mig att hantera mina egna upplevelser och på något sätt arbeta mig til en punkt där jag kunde acceptera vad som hänt.
 Sedan började det komma in mail, PM på twitter och facebookmeddelanden från andra tjejer som upplevt våld i nära relationer och som gått igenom samma kurva som jag. Det kom även in mail från tjejer som blivit våldtagna men som kände igen sig i det jag skrev.

Som hade upplevt samma victimblaming, som känt sig lika svikna, som tvingats hantera tusen stadier av ångest, rädsla och ork att ens komma ur sängen varje dag.
Någonstans här insåg jag att mitt skrivande hjälpte andra. Inte bara i att de hittade någon som de kände igen sig i utan att de tyckte att det var bra att jag sade ifrån.
Så jag fortsatte skriva om min syn på förövare, om offer och hur vi hanterar detta, främst inom lajvsverige men även i den verkliga världen. Fortfarande mycket för min egen skull men även för de som skrev och skriver till mig.

Någonstans så vill jag på ett sätt sluta skriva om detta och jag hoppas att jag ska kunna slippa skriva om ämnet under 2017 och framåt. Inte för att det slutat vara viktigt, tvärtom, det är mer viktigt än någonsin.
Men för att jag känner att jag snart har sagt allt. Och jag har så mycket annat för mig, någonstans känner jag att jag bara vill äga en del av mitt liv nu åt mig själv, Svart, fnatten och att se världen.
Så jag gör så att jag lägger allt jag skrivit genom åren på ämnet här i ett samlingsinlägg. Det blir praktiskt och enkelt att hitta, både för alla som söker sig till min blogg men också för mig själv.
Det är inlägg som rör våld i nära relationer men även våldtäkter och sexuella övergrepp. Merparten är skrivna av mig men det finns ett gästinlägg och även några sammaställningar av bra twitterranter.
Från det senast skrivna hela vägen tillbaka till 2012.

• Till dig och till er jag inte ser
• Hur ett offer ska vara i omvärldens ögon
• Orimligheten i att jag ska godkänna att folk umgås med min förövare
• Att vara neutral mot förövare eller varför folk är fega
• Tänk inte som en våldtäktsman
• Kvinnofridsmyten - Får vi be om största möjliga tystnad (bokrecension)
• Oskyldig tills motsatsen bevisas?(Gästinlägg)
• Aquariussyndromet och psykisk ohälsa
• Att vara vän med en förövare och samtidigt ta ställning - En svår balansgång
• Feministisk solidaritet
• The chain of skuldbeläggning
• Försvar av förövare och kvinnovåld
• Konsten att inte vara en domstol i lajvsammanhang
• Kvinnoregistret och ett krossat förtroende
• Vad man inte ska säga när det gäller sexuella övergrepp
• Det handlar inte om dig - När ens vän visar sig vara en förövare
• Alla känner ett offer och ingen känner en förövare
• Män som misshandlar kvinnor ska inte kriga i mitt krig
• Alla män, även du, ansvarar för våldtäkterna
• Ingen relationsform skyddar mot våld i nära relationer
• Livserfarenhet del 2:Att skydda en kvinnomisshandlare och snacka skit om offret
• Livserfarenhet del 1: Hycklande människor i mitt liv
• Ett fult sätt att trampa på folk
• Psykisk misshandel

Det har blivit en del skrivande om ämnet och allt runtomkring senaste åren. Det som började som min historia blev även andras, det blev större och viktigare.
Känner jag världen rätt kommer jag säkert få skriva om detta igen, mycket eftersom människor tycker det är en bra sak att skuldbelägga offer och inte kunna hantera förövare i vänkretsen.
Men jag hoppas att det dröjer några månader i alla fall.
Till sist, ni som skriver och hör av er, fortsätt med det om ni vill. Jag kommer alltid att stötta er och finnas här.

Jag önskar ingen att drabbas av det som hände mig.
Men jag har blivit en starkare människa av det jag lärt mig.

Till dig och till er jag inte ser

Det finns frågor som flugit runt i mitt huvud i så många år. Frågor som började när jag bröt ihop och inte orkade mer, frågor som fortsatte att vara en del av min vardag så länge.

Hur hanterar man våld i nära relationer?
Hur hanterar man misshandel, fysisk och psykisk?

Och när man är ute ur det, när det är över, hur hanterar man sig själv och sin vardag?

Jag har själv brottats med de här frågorna tills jag gråtit av ren frustration och ångest. Jag har hållit om andra kvinnor som frågat sig samma sak, suttit med mail och sms med samma frågor.

Jag har fått frågor på fester, i tysta samtal, över twitter om hur de ska göra.

Om de ska orka berätta.
Berättar man ens? Och om man berättar, är det ens värt det?

Så...till dig som bär ditt trauma från de där slagen i din relation, till dig som drömmer mardrömmar om din våldtäkt (för det passar in här med), till dig som ler på utsidan men går sönder på insidan gång på gång.

Jag önskar jag kunde säga att när du berättar och vågar anmäla så blir allt bra.
Men så är det inte. Det är första steget på en lång resa

Men om du bestämmer dig för att berätta (vilket enligt mig är det bästa för då slipper du bära det själv) eller till och med polisanmäla så är detta mina råd:

• Alla kommer inte acceptera din berättelse. Du kommer i möta misstro och bli ifrågasatt. Det kommer göra ont men kom ihåg, det är inte dig det är fel på.
• Se till att ha ett bra stöd runtomkring dig, ha vänner, familj, en ny partner. Ha hellre få vänner som du vet stöttar dig till 100% än många vänner som inte tror dig.
• Våga söka hjälp, våga gå till en psykolog för att hantera det du varit med om.
• Det är inget skamligt att behöva ta anti-depressiva för att klara av att hantera vardagen. 
• Skriv ned vad som hänt dig för att kunna klara av att reflektera över det. Det kanske inte hjälper alla men för mig var det och är ett jättebra sätt att hantera. 
• Be om hjälp med saker, som ekonomin, handla och liknande. Första tiden efter du har lämnat kan allt kännas övermäktigt.
• Ha en vän eller en ny partner som orkar ta dina strider, som kan förklara för alla att det tar tid för dig att må bra när du inte orkar.
• Om du polisanmäler, ha med dig något till stationen för stöd, både innan och efter. Ha gärna med någon som har lite koll på hur det fungerar med anmälningar och juridik. 
• Kom ihåg, det kommer bli bättre, det kanske tar 1 år, 5 år eller tio men det blir bättre.

Och viktigast av allt. Ge dig själv tid.

Det tar tid att inse vad som hänt.
Det tar tid att orka förlåta sig själv för att en stannade (det gjorde det för mig).
Det tar tid och terapi att kunna säga orden "Det var inte mitt fel, det var hans."
Det tar tid att våga polisanmäla och gå igenom en process som tar månader och ibland år.
Det tar tid att orka öppna papperna med sin polisanmälan och orka hantera att den blev nedlagt.
Det tar tid att förlåta sig själv för att en inte dokumenterade eller ens polismälde direkt.
Det tar tid.
Och det måste få lov att ta tid.

Till dig som sminkar över blåmärken varje dag, till dig som kommer till akuten och ljuger om dina skador för att du är kär och rädd.
Till dig som kämpar, till er som gråter er till sömns varje kväll och försöker vara perfekta för att hålla ihop en relation där du far illa.
Till dig som lämnat och till dig som vacklar och inte vet om du orkar eller vågar gå.

Vi känner inte varandra alls men jag vill bara säga att jag kommer finnas här och hålla din hand om du vill det.

Hur ett offer ska vara i omvärldens ögon

Genom åren så har jag varit väldigt öppen med min historia. Det var inte tänkt att bli så alls. I början ville jag bara berätta vad som hänt så att mina vänner hade koll. Men ju mer jag insåg att jag dels blev misstrodd och dels hur vanligt det var med victimblaming (inte bara mot mig utan även mot andra som varit med om misshandel och våld i nära relationer) så blev jag ännu mer öppen med det. Det var så jag började blogga om vad som hänt så att vem som helst kunde läsa, det var då jag började skriva mer allmänt om hur jag tyckte att vänner och andra skulle hantera när det skett en misshandel eller våldtäkt i kamratkretsen.
Jag tar min egen kamp och andras med och det har jag gjort i ett par år nu.

Konstigt nog så har detta att jag talar högt och vitt om vad jag varit med om fått fler vänner att misstro mig. Mycket för att jag faktiskt fungerar fortfarande. Jag är ett offer men jag fungerar och tystas inte. Jag är arg och för min egen talan, både här och i andra sammanhang.
Och mängden misstro jag får just därför...

"Du verkar så stark, det kan inte stämma att du varit i en våldsam relation"
"Om det nu var så jobbigt, hur kan du prata om det utan att vara ledsen?"
"Det känns som att du mer vill hämnas när du är så arg, hade du varit ledsen hade jag nog trott dig."
"Det har gått så lång tid, kan du inte bra vara glad istället?
"Måste du prata så mycket om detta, det blir så jobbigt för andra."

Varför är det så att offer blir misstrodda om de tar sin egen kamp? Varför får vi inte vara arga, besvikna eller ens prata om det vi varit med om utan att vi ska nedvärderas.

Enligt mig hör detta ihop med hur vi anser att ett offer ska vara och även bete sig. Trist men så känns det ofta som att det är.Det finns några stereotypbilder av ett offer och hur denne ska vara.
Ett offer ska antingen vara antingen 1) ledsen eller 2) förkrossad. Samt efter typ en månad gå vidare och glömt sina hemska upplevelser.
Detta för att samhället ska finna ett offer trovärdigt, stabilt och även tillräckligt hanterbar för vänner och bekanta.

• Det ledsna offret ska: Sörja i tysthet, vara förkrossad och ta emot tröst, vara förlåtande mot sin förövare, inte tala högt om det.
• Det förkrossade offret ska: Vara totalt jädra genomtrasig, i princip inte klara av att gå ut utan hjälp, vara förlåtande mot sin förövare, inte tala högt om det.

När det gäller mig själv betraktas jag av många som för stark för att tillåtas vara svag. Mycket eftersom jag pratar öppet om vad som hände mig men även för att jag är mer arg än ledsen. Jag vill inte ha sympati, jag vill se ändring.
Jag passar inte in i många av mina bekantas syn på hur ett offer ska vara. Detta eftersom jag är arg, ställer till väsen, talar högt om min upplevelse och numera ställer krav. Samt även om jag har ett underbart liv idag och har gått vidare så fortsätter jag lyfte upp frågan om misshandel, sexuellt våld och hur vi hanterar detta i vår närmaste vänkrets.
Kort sagt, jag är ett sjukt obekvämt offer för många av mina bekanta.

Och det tänker jag fortsätta vara.

Men som sagt, det har gjort att jag faller utanför ramarna och därför händer följande:

• Om jag tar min egna kamp blir jag ifrågasatt, om varför jag inte anmälde direkt, om varför jag inte gråter mer,och om jag u kan berätta om det utan att börja gråta, då kan det inte vara så farligt.
• Om jag tar en paus för att jag inte orkar och låter min partner Svart föra min talan, då blir jag betraktad som mindre trovärdig. För om det nu är så viktigt, varför kan jag inte träda fram och berätta själv?

Vad ska man säga... I´m damned if I do and damned if I don´t.

Jag upplever att det inte finns plats alls för ett offer att vara arg, att ställa krav, att föra sin egen talan eller ens att vara ledsen och traumatiserad en längre tid. Det finns ingen plats att falla utanför ramarna för hur ett offer ska vara i omvärldens ögon. Då är man inte trovärdig längre.

Jag vill att vi tänker efter en smula på varför vi reagerar så här och varför vi kräver att ett offer ska bete sig på ett visst sätt för att det ska passa oss.
För visst är det för vår egen skull vi kräver ett visst beteende av ett offer. Vi vill känna oss duktiga, vi vill göra rätt men samtidigt undvika obekväma situationer.
Och om ett offer visar ilska, pratar högljutt om sin upplevelse, mår dåligt i flera år (för hey, det är vad trauma gör med en person, det går inte över på en natt) så är det lättare för oss att skylla det på offret än att erkänna att det blir jobbigt för oss själva.

Och sedan, låt oss göra en sak klar: De roller vi förväntar oss av ett offer (oavsett om det är män, kvinnor eller ickebinära), alltså det ledsna respektive förkrossade offret,  stämmer överens med hur den klassiska kvinnorollen varit och även porträtterats - Alltså som någon som är svag och som måste tas om hand. Någon som vädjar till beskyddarinstinkterna men som inte ställer krav.
En slump?
Jag tror inte det utan synar detta som en patriarkal struktur som används för att trycka ned och tysta offer, vänligt förklätt under falsk omtanke.

Så vad kan göras åt detta?

Sluta förvänta er att ett offer ska vara på ett visst sätt.
Sluta ställa krav och ifrågasätta om ett offer vågar berättar.
Sluta ställa krav och ifrågasätta om ett offer inte vågar berätta själv.

Det är inte svårare än så. Vi måste på allvar sluta förvänta oss att ett offer ska vara på ett visst sätt för att vara trovärdigt. Det är en så sunkig idé som hör hemma på 1600-talet.
Om du överhuvudtaget vill vara en bra människa, vän, feminist eller modern människa så sluta skapa en mall för offer som de ska följa.

Låt oss bara krossa den sunkiga idén och faktiskt lyssna på de som berättar, oavsett om de är ledsna, arga, traumatiserade, lugna eller förkrossade.
Om du överhuvudtaget vill vara en bra människa, vän och feminist som vill arbeta för ett jämställt samhälle utan våldtäktskultur så är det ditt ansvar.

Orimligheten i att jag ska godkänna att folk umgås med min förövare

"Du, jag ville bara att du ska veta att jag fortfarande umgås med din förövare. Hoppas du inte har något emot det?"

Det här är en fråga som dyker upp lite då och då under årens lopp och det spelar ingen roll hur många gånger jag sagt att jag inte vill lägga mig i vem mina vänner umgås med. Eller det faktum att jag inte vill bli påmind om mitt ex. Frågan dyker upp ändå och den gör mig alltid lika ställd.

För vad katten ska jag svara på det och hur ska jag reagera?

Jag har med åren lärt mig att det bara finns ett sätt jag kan svara på det och det är följande:

Jag ler och säger absolut inte! Sedan skrattar jag ihop med personen som frågat och vi går och äter glass ihop och båda ler åt känslan av att livet är så enkelt...

Eller nej, så är det inte. Jag svarar aldrig så. I alla fall inte numera. Jag har lärt mig att sätta mig själv först men det var en process som tog många år.

Men tidigare när detta hände så blev jag som sagt väldigt ställd och framförallt ledsen. När jag sedan tyckte att personen betedde sig kasst mot mig (eftersom jag inte vill bli påmind eller behöva hantera mitt ex i någon form) så fick jag höra att personen bara ville vara respektfull mot mig.
Men jag såg det inte så och det gör jag fortfarande inte.
När jag får den här frågan så blir jag  påtvingad att 1)göra ett val åt en person och 2) som offer legitimera deras umgänge av min förövare.
Det blir helt enkelt en sjukt jobbig situation för mig och under flera år så visste jag inte hur jag skulle hantera detta. Jag kände kravet på mig att bete mig som en bra vän, som en som inte ställde till besvär och framförallt en balanserad människa.
Och en balanserad människa, en bra vän, ett bra offer, ställer inte krav på sina vänner utan säger det som de vill höra.

Senare så började jag bara med att titta på personen och svarade inte. Det är fortfarande det enklaste för mig.

Men det finns en smula sanning när jag säger att det bara finns ett sätt jag kan svara på. I alla fall i omvärldens ögon. Det är just att jag säger att jag inte har något emot det och att allt är okej med mig.

Om jag hade sagt att det inte var okej hade jag blivit betraktad som något som kräver att folk ska ta sida och det hade lett till att jag fått väldigt många som blivit arga på mig. (eftersom inget är värre än att få folk att känna att de måste ta sida eller göra ett eget aktivt val)
Men som sagt, jag har valt att oftast inte svara alls utan bara ignorera.
Detta gör att vänner blir lätt obekväma runt mig när de frågar eftersom jag inte ger de svaret de vill ha.

När folk frågar den här frågan till mig: Om det är okej att de umgås med min förövare - Då vill de ha ett ja och höra att det är helt okej med mig. Inget annat.
För mig är inte detta en fråga som bottnar i omtanke om mig eller ens respekt. Det är bara ett sätt för de att undvika ett jobbigt val och sätta mig i en utsatt situation.

Jag har under åren haft med svårigheter med denna fråga än med något annat. Men jag har inte velat ta upp den.
Av den enda orsaken att jag vill vara en bra vän. Men alla människor har en gräns och min gick för ett tag sedan.

Jag vill bara göra en sak klar:

Det är inte rimligt att jag ska godkänna att folk umgås med min förövare eller inte
Det är inte ett krav ni kan lägga över på mig och det är inte ett krav jag anser att ni ska lägga på någon människa.

Det är klart jag förstår att det blir jobbigt för en del vänner att känna att de umgås med en förövare. Men det är en sak att känna att det är jobbigt och en sak att lägga över valet på offret. Det är feghet på en helt ny nivå.
Alla fungerar olika men jag personligen vill inte vara med om den typen av frågor. Jag vill inte tvingas att göra den typen av val för er. Det är för mig att göra våld på min egen integritet och seriöst, om valet står mellan mig och era känslor så kommer jag välja mig själv.
Det tog mig lång tid att komma till den punkten men idag kommer jag hellre att skratta er rakt i ansiktet när ni frågar så dumt än att vara den "bekväma kompisen".

Och en sak till:

Om det nu känns så konstigt att umgås med min förövare att ni måste be om min tillåtelse för att det ska kännas bra - Då vet ni ju redan att ni gör något fel?

Ha lite självrannsakan eller för den delen: En ryggrad.

Rogue One och vikten av representation

“The force is with me and I am one with the force”

Jag har fortfarande så svårt att hantera senaste Star Wars-filmen Rogue One. Det är massor med känslor blandat med en enormt tomhet. Vild glädje ihop med bittersvart sorg.

Jag har gråtit minst två gång idag bara av att tänka på filmen.

Men jag ska försöka reda lite i mina tankar och skriva om filmen här. Och ja, jag ska försöka hålla det spoilerfritt!

Rogue One är alltså en prequel till episode 4 i Star Wars sagan, alltså den som heter A new Hope. Den berättar historien om hur rebellerna kom över ritningarna till Imperiets Dödsstjärna och hur de vann sin första seger. På ett sätt skulle man kunna säga att vi i Rogue One får se allt det vi tidigare bara under läsa i introtexten till A new hope. Men samtidigt är det så mycket mer. Huvudpersonen i filmen är Jyn Erso, en ung kvinna som tagit sig fram genom livet genom att slåss, ljuga om vem hon är och hålla sig ur vägen för Imperiet. Vi blir snabbt introducerade till henne och hennes bakgrundshistoria för att snabbt senare träffa på rebellerna och få reda på deras mål: Att ta reda på mer om vapnet som Imperiet sägs hålla på att bygga, nämligen Dödsstjärnan.

Och här någonstans inser jag att jag inte kan skriva så mycket mer utan att börja spoila.

Låt mig säga att det var den bästa Star Wars-filmen jag sett. Utan konkurrens.

Ja, ni hörde rätt. Den var bättre än 4,5 och 6. Bättre än The force awakens. Och ingen av de filmerna är dåliga, snarare tvärtom.

Men denna hade något extra. Den var för det första mycket mörkare än någon Star Wars film varit innan, den var enligt mig otroligt välskriven och framförallt så gav den mig en pusselbit i sagan som jag inte visste att jag saknade. Nämligen den om hur rebellerna kämpat i extrem motvind sedan Imperiet tog över och hur de inte är några hjältar som gör allt rätt. De är personer som gör val, personer som gör saker de ångrar, personer som kämpar med själ och hjärta för något de tror på och som de går över lik för att uppnå. Vi får se hur kampen mot Imperiet splittrar och förenar och hur man föds med en kamp. Jag älskar varje minut av historien som vi får se berättad, den är episk, smutsig, sorglig, omtumlande och glädjefylld. Det är en fantastisk, känslosam och mångbottnad resa vi får göra här. Och jag älskar alla karaktärerna så mycket.

Jyn är helt underbart porträtterad av Felicity Jones, hon lyckas med att ge Jyn ett djup av sorger, smärta och ensamhet balanserat med en stenhård överlevnadsvilja och en stor dos envishet. Jag föll även stenhårt för Cassian Andor som spelades av Diego Luna, det var en karaktär som på ett sätt påminde mig om Mal i Firefly men samtidigt var sin helt egen. Sedan så var det roboten K som påminde mig väldigt mycket om min egen obstinata fnatt... det var en oväntad parallell.

Men det som fick mig att grina som en tok på bion och sitta efteråt och känna att jag nog hade mått bra att av att gå in på toaletten och stå och gråta i en timma till... Det som fick mig att gråta på jobbet idag flera gånger var det faktum att det var så många rasifierade med. Inte som sidokaraktärer utan som huvudroller genom hela filmen. Jag tror inte ni kan ana vad det betyder för mig som rasifierad.

När filmaffischen först kom upp så blev jag toklycklig över att se vilka som porträtterades ihop med Jyn. Jag satt bara och log och kunde inte sluta. Sedan började flera på nätet kommentera att det var för lite kvinnor med och att det inte är tillräckligt mycket mångfald. Det kommenterades när affischen kom och det fortsätter kommenteras på nu efter filmen Och ja, förutom kickass Jyn och rebellledaren Mon Mothma så det är få kvinnor med på ett sätt men samtidigt inte (jag kan inte säga utan att spoila). Det hade jag velat se en förbättring av.

Men samtidigt så är jag så glad över mängden rasifierade så jag kan leva med det. På allvar.

Jag är så trött på att konstant se vita karaktärer jämt på film och vara tvungen att nöja mig med en rasifierad sidekick som dör astidigt eller försvinner efter fem minuter.

Att få se fem rasifierade karaktärer på filmaffischen ta plats, att ha de som huvudroller och inte i skurkroller... Att se de vara episka på bioduken... Att se det i en Sci-Fi-film...

Förstår ni vad detta betyder? 

Detta är representation och det är lyftandet av att rasifierade får mer plats i filmvärlden, det är brytandet av normen att rasifierade konsekvent får spela skurkar, det är ett krossande av normen av "enbart en rasifierad karaktär per film" och det är ett sådant starkt tecken till alla rasifierade. Det här är också skådespelare där alla inte är stora namn och de har ändå fått en plats i filmen som huvudroller! Även det är ett brytande av trenden med att regissörer inte vill casta okända rasifierade skådespelare och därför plockar vita skådespelare istället.

Men här, i Rogue One... här får rasifierade ta plats, vi får vara hjältar, vi får finnas i film.

Mitt åtta-åriga jag hade älskat de här hjältarna. Hon hade sett karaktärer som var som hon och som hon kunde identifiera sig med. Hon hade älskat de.

Jag älskar de här hjältarna, alltihopa. Jag älskar de för att jag ser mig själv i de, jag ser mina färger, mina ögon... Mig.

Och ja, det är klart att jag hade velat se ett par rasifierade kvinnor med men jag är så lycklig så det är okej. Det är mer än okej. 

Jag älskar Rogue One för att den fortsätter riktningen som The Force Awakens slog in på med en kvinnlig huvudroll och en rasifierad huvudroll. Jag älskar att den vågar gå längre och verkligen visar att det är en ny tid, både för Sci-Fi och för film i övrigt.

När jag ser på affischen så ser jag en kickass kvinna flankerad av en gäng rasifierade män. Två grupper som länge blivit nedvärderade i filmvärlden får här ta plats. 

Etnisk representation och mångfald- ditt namn 2016 är Rogue One.

Tredje året med Sverok!

I helgen som var så hölls Sveroks årliga riksmöte i Katrineholm. Och herrejädrar vad slutkörd jag var inför det. Jag var seriöst så trött innan att jag hade kunnat somna stående och inget stannade i huvudet längre än tre sekunder.
Vilket är sjukt frustrerande när jag försökte förbereda vad jag som styrelseledamot skulle kunna svara på angående olika motioner, om budget och allt däremellan.

Det har varit ett väldigt intensivt och givande år i Sverok för mig. Jag har gjort mycket som jag inte var beredd på att jag skulle göra men som ändå gick asbra och har lyckats planera in allt annat som jag hade på mitt bord av styrelsearbete (trots fyra jobb så ja, jag är awesome).
Så när jag väl funderat på det så kom jag fra til jag skulle försöka sitta ytterligare ett år som ledamot. Jag räknar egentligen inte mitt första år i Sverok riktigt. Inte för att det var trist, snarare tvärtom, jag lärde mig massor och hade otroligt kul. Men mycket för att jag stora delar av det året privat mådde så dåligt att jag inte kunde göra mitt bästa. Jag gjorde vad jag kunde men det är trist att känna att man är nere på 50% av sin förmåga.
Andra året i Sverok(alltså 2016) har däremot varit helt amazing just för att jag har mått mycket bättre och har kunnat göra mitt bästa.
Så just därför ville jag göra ett till år ledamot. Ett tag funderade jag på att acceptera nomineringen som vice men jag tror inte jag är helt där än.

Jag var nervös inför att bli omvald men jag lyckades hålla ett riktigt bra tal och sen var det bara att hoppas. Utöver det var det ett väldigt bra riksmöte med många bra motioner, många nya och gamla människor, bra mat och väldigt trevliga kvällsaktiviteter.
När det väl var dags för röstning till styrelse på söndagen så kraschade förståss datasystemet vilket gjorde att röstningen fick göras och och vi fick för första gången på år dra över på mötestiden!
Men när röstningen väl var klar så hade jag lyckats bli omvald med 70,9% av rösterna.
Det gjorde mig sjukt glad, rörd och framförallt tacksam. Jag älskar verkligen mitt arbete med Sverok, det är något av det bästa jag gett mig in på
Så igen, tack alla för förtroendet, jag hoppas kunna jobba med med jämställdhet, inkludering och mångfald inom spelhobbyn under 2017!

Så här glad kan jag va efter att ha blivit omvald

En tur till internetdagarna i Stockholm samt lite näthat

Med ett styck fluffig katt vid fötterna sitter jag och är rätt trött. Jag har varit mer eller mindre på resande fot sedan i fredags. Först till Sveroks riksmöte (vilket jag kommer skriva om senare) och nu var jag i Stockholm måndag till tisdag på Internetdagarna!

Sjukt coolt! Ännu coolare var att jag var inbjuden som paneldeltagare i ett av spåren!

Salen spåret var i var asstor men det kom mycket folk tack och lov!

Spåret hette "Baksidan av den digital vardagen" och jag skulle ihop med Anna Gullberg vara med i panelen "Att vara utsatt och ha rättigheter".
Beskrivningen var så här:

"Många har blivit utsatta för näthat, troll och mobbar, drev och hot. Vi får träffa några som berättar om hur det är att leva mitt i detta men också en debatt mellan Mårten Schultz och Nils Funcke runt vilka rättigheter som gäller var: hur långt går yttrandefriheten och hur långt borde juridiken gå. Panelen berättar dels om hur det känns att utsättas för drev på sociala medier men också hur man hanterar det som person."

Jag fick frågan av Sarah Bernhardt och Deeped Strandh i början av september och tackade såklart ja! Sedan så fick jag lite kalla fötter när jag dels insåg hur coolt Internetdagarna var och dels för att jag visserligen fått min beskärda del av näthat men någonstans kände jag att det jag varit med om var en droppe i havet mot var andra kvinnliga journalister och bloggare blir utsatta för.
Men efter ett peppsnack med Sarah så kändes det på banan igen. Ibland behövs det ett litet perspektiv med för att kunna greppa att näthat kan drabba i princip vem som helst.

Så måndagen kom och jag tuffade upp till Stockholm, checkade in på hotellet och han titta runt lite innan jag drog och träffade Angel för en snabb middag och fika.
Tisdagen så var jag uppe tidigt och nere på Internetdagarna så fort det öppnade! Lyssnade på morgonens keynote-talare Daniela Rus och Darius Kazemi som talade om robotar och datavetenskap respektive botar och kreativt skapande på internet, sjukt intressant!

Sedan gick jag till mitt spår och lyssnade på fantastiskt skarpa Elza Dunkels som pratade om vad näthat är och vilka som hatar (och precis som hon sa: nej, det är inte ett ungdomsproblem!)

Efter det var det dags för min panel. Det inleddes först med en asskarp och bra duell mellan Mårten Schultz och Nils Funcke som debatterade om yttrandefrihet och hur långt den kan gå samt vad juridiken kan göra. Jätteroligt och intressant att lyssna på!
Sen var det min och Anna Gullbergs tur. Sarah var moderator och även om det var ett svårt ämne att tala om så kändes det inte så nervöst.

Hela panelsamtalet spelades in och kan ses live här!

Efteråt var jag pepp och glad, framförallt för att vi fick så fin respons på panelsamtalet. Många som twittrade om det vi sagt och jag blev stoppad av flera personer efteråt som sa snälla saker. Vi verkar ha rört om en nerv där och fått fram att näthat kan drabba alla.
Överlag var jag otroligt imponerad över hur väl sammansatt spåret var. Det var bra deltagare på alla paneler, jättebra talare och Sarah och Deeped var båda väldigt bra moderatorer!
Jag är väldigt glad över att ha blivit tillfrågad över att vara med i panelen och oavsett så hoppas jag kunna åka tillbaka till Internetdagarna nästa år igen!

Det är på riktigt! :D

Häxorna på Ästad gård och hur jag hittade min lajvlust igen.

Det tog bara ungefär bara två år men i helgen var jag äntligen på lajv igen.

Jag besökte år 1941 som internerad häxa i Sverige under lajvet Häxorna på Ästad gård.
Lajvet arrangerades av min fina vän Wonderkarin och  utspelade sig i en alternativ historia i Sverige i vilken magi och häxor länge varit något erkänt och accepterat. Fram tills nu

"In 1941, 25 witches were interred at the former children’s colony of Ärsta Farm, situated outside Varberg. The Farm was their home for the duration of the war.
This is their story.

When the Great War ended, there was an agreement signed, saying no nation-state would employ witches as weapons of war. The memory of the terrible deeds done in war, fuelled by the occult still burned bright. All nation-states who signed would take responsibility for any witches who were within their borders.Sweden chose to round up all witches found to be residing in Sweden at the start of the war and put them in internment camps until the end of the war."

Detta var ett väldigt intensivt lajv som behandlade tunga frågor som hur mänskliga rättigheter hanteras i krigssituationer, tvångsarbete, rasexperiment, mobbing samt att bli internerad utan annat skäl än att man är född till något, i detta fall häxa.
Det går väl närmast att jämföra detta med arbetslägren för japansk-amerikaner under WWII.

För mig som rasifierad var det extra viktigt att detta med rasism hanterades bra.
Trots att lajvet utspelade sig i en alternativ historia 1941 så hade det behållit många element från verkligheten, som detta att det fanns mycket rasism i det verkliga Sverige riktad mot icke-svenskar. Det är en viktig sak och det hade känts konstigt att ignorera det faktumet.

Så hur spela på det snyggt utan att begränsa spelare utifrån off-utseende?

Här hade det lösts genom att etnicitet inte var något som bestämdes av spelarens off-utseende utan istället på vilket nationalitet som man uppfattade att rollen hade. Detta fick man bestämma själv och det markerades av att de som ville spela helsvenska, alltså att man hade ett utseende som uppfattades som typiskt svenskt, hade en liten blågul tygbit vid sin namnskylt genom hela lajvet.
Och detta, att det inte är de som ska utsättas för rasism som märks ut utan istället de som inte ska det är en sådan liten detalj men det gör en värld av skillnad för mig.
Jag har svårt att beskriva känslan men det var underbart att se hur man märkte ut de rollerna som skulle uppfattas som typiskt svenska. Det är ett bra och vågat sätt att göra det på, detta att flytta märkningsfokus från den utsatta gruppen och istället lägga det på majoriteten - det gör att man enklare spelar upp de vars roller uppfattas som etniskt svenska och samtidigt trycker ned de vars roller inte uppfattas som det. Plus det för mig viktiga faktum att man undviker fällan där man jämt ska märka upp den utsatta gruppen på lajv. Detta systemet i kombination med att jag som spelare själv fick välja på plats vilken nationalitet min roll skulle uppfattas som innebär ett enormt spelrum för mig.
Jag valde föga förvånande att spela på att min roll uppfattades som helsvensk, för mig som rasifierad person som utsätts för en del rasism i verkliga världen var det enormt skönt kunna ta det beslutet själv.

Trots det tunga temat (eller kanske tack vare det) så hade jag ett fantastiskt lajv. Jag kan helt klart räkna det till ett av mina topp-tre lajv och utan tvekan var detta det mest väldesignade jag varit på när det kommer till roller, spelmekanik, världssyn och inte minst inkludering.

För mig så gav detta lajvet något mer, det gav mig min lajvpepp tillbaka och det betyder otroligt mycket.
Lajv har varit en självklar del av mitt liv sedan jag fyllde 18. Det har för mig alltid varit en hobby som förenar många av mina intressen, (främst historia, klädsömnad och teater) men också en möjlighet för mig att utveckla mig själv som människa och våga saker jag aldrig skulle våga i verkliga livet.
Lajv har gett mig så många insikter om mig själv och lett till att jag både lärt känna mig själv bättre men också växt i min självvalidering.
Just därför har det känts så enormt trist och ledsamt över att min lajvlust varit helt död sedan nästan två år tillbaka på grund av att jag inte känt mig välkomnad i lajvvärlden längre. Och jag har inte heller inte haft orken eller energin till att orka brotta mig tillbaka till en lajvscen där jag känt mig som en paria. Det fanns en klar gräns på hur länge jag orkade banka huvudet mot andras misstag och jag gav rätt och slätt upp.

Så när jag åkte på Häxorna på Ästad gård så åkte jag inte bara på ett lajv, jag gav mitt lajvande en chans till och tvingade mig själv att våga mig på något jag hållit mig borta från länge på grund av ångest, bristande självförtroende och en känsla av att jag inte var välkommen.
Men som sagt, jag fick tillbaka med råge. Lajvet var inte bara helt underbart från början till slut utan det gjorde också att jag hittade min lajvlust igen.
Jag vill lajva igen och mer och kanske börjar det som flera av mina vänner sagt till mig så ofta sjunka in: Att lajvscenen är stor och det finns platser där jag kan vara mig själv utan att dömas ut i förväg.
Tack Wonderkarin för ett fantastiskt lajv och tack alla fina människor jag spelade mot och med. Merparten av er kände jag inte men ni skapade ren magi (no pun intended... eller jo)!
Jag hoppas att Häxorna på Ästad gård sätts upp fler gånger så att fler kan åka!

Min karaktär Gunborg Åsestedt. Jobbigt trevlig, karismatisk och rik som ett troll.
Internerad på gården i nästan två år utan annat brott än att vara född som häxa.

En smula panelsamtal om fantasy

Uppdaterat med lite mer om vad vi pratade om på panelsamtalet!

Det är lustigt hur saker sker ibland. Som spontana panelsamtal i en annan stad.
Jag fick en förfrågan via min facebooksida för en och en halv vecka sedan, från medelhavsmuseet i Stockholm. De undrade om jag ville vara med och medverka i ett panelsamtal om fantasy som genre och kulturellt fenomen.
Första svaret i mitt huvud var såklart JA! Sedan insåg jag att det var i Stockholm. Så fick tacka nej.
Men hör och häpna, de löste min färd upp till Stockholm och när jag väl löst boende så kunde jag säga JA med stora bokstäver!
Så nu i fredags tuffade jag upp med tåget till huvudstaden som visade sig från sin vackraste sida med milt väder, sol (och liiite regn) och vackra höstlöv överallt.

Jag åkte MTR-express ToR. Första gången jag provade de
och det var verkligen bekvämt och bra!

Jag hann med att träffa Dan en sväng och vi gick en promenad och hann filma lite inför alla våra olika poddcastprojekt. Sjukt trevligt, vi ses på tok för sällan även om vi hörs ofta.
På kvällen så vandrade jag bort till medelhavsmuseet och blev introducerad för de andra som skulle vara med i panelen.

Förutom jag själv skulle även historikern Bo Eriksson och museipedagogen Karin Wästfelt sitta med.
Min första tanke var "WTF, vad katten gör en lajvare som jag här?"
Men det var ju just därför jag var med, för att prata om lajv, fantasy och om vad Sverok gör för att främja fantasy. När den tanken landade så blev det mycket lugnare. Och alla vi tre var ju med för att vi hade kunskap om fantasy och för att vi var och en täckte in varsin vinkel av det: Jag med lajv och Sverok, Bo med hur fantasy och historia är hopkopplade och Karin med sin erfarenhet av socialantropologi och hur fantasy hämtar inspiration från andra kulturer.
Guld helt enkelt!

Vi hade en timma på oss innan det började så vi blev bjudna på mat av museet och vår moderator Olof gick igenom frågorna och upplägg med oss. Vi hann även prata lite med varandra och vilken relation vi hade till både fantasy och till historia.
Verkligen jättebra och helt nytt för mig att man gör så på panelsamtal. Jag är van vid att man kommer tio minuter innan till panelen, inte har hunnit prata med de andra innan och sen kör man bara.
Men att vi hade lite mer tid på oss innan och hann äta och prata med varandra på ett avslappnat sätt gjorde att i alla fall jag kände mig väldigt bekväm när vi skulle köra igång, det var som att vi kände varandra på riktigt.

Panelsamtalet handlade alltså om fantasy som genre och kulturellt fenomen med frågor som Vad innebär fantasy egentligen? Hur ser genrens historiska och kulturella rötter ut? Vilka uttryck tar sig fantasyintresset idag? Vad handlar lajv om egentligen? Vilka varianter finns det?

Det var helt fullsatt och en timma bara rann iväg!
Jag för min del pratade mig varm om min eget lajvande och om kopplingen lajv, fantasy, historia fungerar, om Sverok och satsningen på fantastik och såklart lite om att vi behöver en mer normbrytande fantasy som innehåller fler rasifierade karaktärer.
Bo gav fantastiskt perspektiv på hur vår historia smugit sig in i fantasyn och vad som klassas som fantasy och Karin lyfte fram hur socialantropologi påverkar fantasyförfattare och hur kulturer påverkat fantasy. Och massor med Ursula K Le Guin som jag blev lite nykär i.
Det var slut alltför fort men sedan väntade en väldigt trevlig kväll på medelhavsmuseet. För panelsamtalet var bara en del av programmet i deras temakväll om fantasy. Det blev jättevacker körsång med kören från Tolkiensällskapen Forodrim, mat, mingel och guidade turer med fantasytema runt om i museet. Det fanns möjlighet att prova kläder från SVT:s stora kostymgalleri och titta på Mayo-Chans jättevackra cosplaykläder som stod utställda.
Senare på kvällen blev det quiz med fantasytema men då hade jag redan hunnit rulla hemåt eftersom mitt tåg skulle gå tidigt morgonen därpå.
Kort sagt: Det var ett jättetrevligt panelsamtal och jag var fantastiskt imponerad av museets arrangemang, verkligen underbart att knyta ihop historia och fantasy på ett så självklart sätt och jag hoppas att det blir fler liknande kvällar i framtiden!

En historieprofessor, en lajvare/sverokledamot och en museipedagog
som är superglada efter lyckat panelsamtal!

Spelhjälpen 2016 och hur man är riktiga hjältar

Förra helgen var det inte bara tid för höstväder och sovmorgnar! Det var även dags för Spelhjälpen!

I 30 timmar så livestreamade föreningen Spelhjälpen visning av spel, matcher i t ex Overwatch och annats peppigt spelrelaterat för att samla in pengar till förmån för Ung Cancer.  Lägg därtill massor med auktioner, tävlingar och att man när som helst kunde skänka en slant till Ung cancer så får du en aning om vilket enorm insats som ligger bakom.

Jag blev tillfrågad av föreningen om att vara konferencier för en del av dagen. Och jag blev så sjukt glad och hedrad att jag såklart tackade ja!

Pepp och glad i snyggast tröja!

Först sedan började jag inse att det innebar att jag skulle ställa smarta frågor till jätteskarpa spelutvecklare och till och med kanske spela spel... live inför massor med folk som kollade via nätet.

Halp.

Efter att ha fått mitt schema och läst på kände jag mig lugn. Mindre lugn blev jag på själva dagen så jag inledde med att brottats med en försenad spårvagn. Den totala stressen.
Men jag hann i tid och kunde kränga på mig en assnygg t-shirt och sätta mig tre timmar och samtala med bra och intressanta gäster om deras spel och se medans mina vänner spelade igenom dessa.
Det gick överraskande bra och jag blev verkligen imponerad av spelen och gästerna jag hade. Alla tre var indiespel som har premiär i en obestämd framtid men åh så jag önskar att det blir snart!

När jag, gästerna och mina kollegor satt och pratade så ramlade det in kommentarer och frågor till gästerna via en läsplatta så det blev verkligen bra och mer känslan av ett panelsamtal där publiken hela tiden kunde ställa frågor.

Och samtidigt som vi satt och pratade och livestreamen rullade ut pågick flera auktioner som tickade in massor av pengar till Ung Cancer. Så jädra peppigt!

Jag fick i övrigt tid att hälsa på några av mina facebookvänner som jag känt länge via sociala medier men inte träffat IRL. En av de var bästaste Tove som var där för att via spel från Bandai Namco. Det slog oss båda att vi inte setts alls IRL men att det kändes som vi hade träffats innan och framförallt känt varandra länge. Så blir det när man hängt länge på facebook och twitter! Och nu när vi hunnit träffas så kan vi bara bli ännu mer awesome!

Efter tre timmars konfrancierande och lite efterhäng och pratade med trevliga människor så åkte jag hem men Spelhjälpen tog ju inte slut för det. Jag och Svart tillbringade resten av kvällen med mys och med livesttreamen med på tv:n under hela kvällen.

Vi hann se Fenjima vara konferencier när Stockholm E-sport mötte Malmö E-sport i en episkt match Overwatch. Riktigt kul att se!
Och innan vi ramlade i säng så fick vi se Spelhjälpen spela Amnesia:The dark descent. Jag hatar skräckspel men ingen gör mig så fnissig som att se andra rädda människor spela skräckspel och vara livrädda!
Ah skadeglädjen är så fin!

Jag blev sjukt imponerad av Spelhjälpens arbete. Jag följde de redan förra året då de samlade in pengar till Läkare utan gränser men detta var första gången jag var på plats och fick en liten inblick i hur mycket arbete de plöjt ned.
Så mycket engagemang, vilja, teknikkunnande, roddande av gäster, mat, spel, sovplatser, mer teknik, stremande av matcher över nätet och auktioner. För att inte tala om moderationer av kommentarsfält, hålla koll på alla donationer, vara peppiga och glada hela tiden och leverera smarthet dygnet runt.
30 timmar höll teamet igång, jag var slut efter bara tre timmar.
I slutänden så fick gänget ihop över 100 00 kronor! Det är något av det mest imponerande jag varit med om.

Så heja Spelhjälpen och tack för att ni finns och har drivet. Jag hoppas att ni orkar i många många år till!

Jag länkar skamlöst in till de segment som jag själv ledde. Inte bara för att jag leder de men också för att detta är riktigt bra spel. Sam och Nicole om att komma ut i en samkönad relation, Aer som är ett sjukt vackert quest-, och utforskarspel där man kan FLYGA, och Please knock om my door som handlar om depression.