Kvinnofridsmyten- Får vi be om största möjliga tystnad

"Det är en oerhört ensam väg att vandra som misshandlad kvinna i ett samhälle som säger sig veta hur utsatta kvinnor och barn har det utan att handla. Kan man veta utan att förstå?"

Kvinnofridsmyten- Får vi be om största möjliga tystnad, sid 203

Egentligen ska man väl vänta till slutet med att säga vad man tycker om en bok men jag tänkte inleda med att säga att Kristina Lovebys bok "Kvinnofridsmyten- Får vi be om största möjliga tystnad" är en av de starkaste och mest gripande böcker i ämnet jag läst. 

Inte för att Kristinas berättelse om övergrepp och våld i nära relationer är unik eller att hon är ensam i sitt slag utan för att boken inte slutar med hennes berättelse. Den andra delen av boken är en slags välbehövlig handbok i hur man kan hjälpa och stötta de kvinnor som blir utsatta för våld.

Efter att ha läst igenom första delen av boken är det väldigt tydligt att en sådan handbok behövs.

Kristina skriver rakt på sak utan inlindande ord om hur hon i sex år levde i en våldsam relation med psykisk och fysisk misshandel, otrohet och en skavande känsla av att det när som helst kan smälla.
Hennes berättelse om hur hon träffade och föll för charmige Marcus som lovade henne världen men sedan gav henne ett rent helvete är som att dyka ned i en isvak med kallt vatten. Hon berättar om sin situation på ett rakt och brutalt sätt som gör att det inte går att sluta läsa 

Det skär i hjärtat av att läsa hur ensam hon var i sin utsatthet när till och med hennes egen familj tog Marcus parti och köpte hans ursäkter rakt av.

Botten för mig på den punkten är när Kristina ligger på sjukhus efter en operation och har bett om att inte få träffa Marcus för att hon är rädd, så fruktansvärt rädd för vad han ska göra mot henne och deras nyfödda dotter. Men Marcus lyckas ändå med sitt flörtiga sätt få en sjuksköterska att släppa in honom eftersom hon tycker att "En så trevlig man kan väl inte vara farlig." 

En sak som griper mig mycket är öppenheten i Kristinas berättelse. Hon skonar inte sig själv när hon berättar om hur hon gång på gång hoppas att nu, denna gången, så ska Marcus hålla vad han lovar, nu ska det äntligen blir bättre. Hon skriver tydligt om sitt hopp, sin besvikelse och om sin inre konflikt då hon älskar Marcus och vill ha ett liv med honom och samtidigt vet att detta är en situation som kommer döda henne.

Så hur funkar då upplägget med att boken är indelad i två delar?

Svaret är att det fungerar överraskande bra.
Del två av boken riktar sig till dig som privatperson och ger bra information om vad du kan göra om du misstänker att en vän till dig är utsatt eller om du själv är i en våldsam relation
Jag kan inte nog understryka att detta är den del av boken som verkligen kan göra skillnad för den som vill hjälpa till.
Här finns information om sjukhus och kvinnojourer och vad som är viktiga att tänka på från det att det uppdagas fram till vad som är bra att tänka på i en domstolsprocess.
Det som gör den här biten så viktig är att den information som står här ges av någon som varit med. Det är inga skönmålningar om ett samhälle som alltid stöttar utan här ges en bild av hur en kvinna blir bemött och det är ovärderlig information att ha med sig när man tänker igenom detta med kvinnor och våld i nära relationer.

Och det är just skönmålningarna av hur en våldsam relation som jag tror att den här boken kan hjälpa till att krossa.
För en misshandlad kvinna beter sig inte på ett visst standardsätt, det går inte att säga vem som är en kvinnomisshandlare (en bra ledtråd är att det är inte måste vara ett monster utan det kan lika gärna vara den charmige killen som alla älskar eller den blyge killen som verkar lite nördig.)
och varje våldsam relation ser inte alltid ut på ett visst sätt.

Det här var i övrigt en extremt jobbig bok för mig att läsa på ett rent personligt plan men bara det tyder på att den har lyckats, både i att beskriva Kristinas situation och att fungera som handbok.

Jag inser att jag har väldigt lite negativt att säga om den här boken och kanske skulle det vara att det känns som det saknas en annan röst i boken. Någon som inte är Kristina.
Den här boken är baserad på erfarenheter och skriven ur ett jag-perspektiv vilket gör att den har styrkan att vara personlig och nära. Samtidigt så hade jag gärna fått in en annan röst som kunde berätta om hur det såg ut, kanske från någon av de vänner som Kristina berättar om i boken.
Det är väl det enda negativa men kort sagt:
Som en överlevare till en annan så välkomnar jag starkt den här boken och jag vill verkligen rekommendera alla att läsa den.

För att återkoppla till inledningscitatet: Kan vi veta utan att förstå? Svaret är nej, det går aldrig att förstå utan att ha levt det men ett bra första steg för att skapa mer förståelse är att läsa Kristina Lovebys bok.

*Kvinnofridsmyten- Får vi be om största möjliga tystnad av Kristina Loveby ges ut av Idus förlag.