Jag och ordförandeskapet i Sverok

Juni månad är här och därmed har halva min tid som ordförande i Sverok passerat. Det är lite bisarrt att tänka på för det känns som jag knappt hunnit bli varm i kläderna än.  Så detta är mitt försök att sammanfatta några väldigt intensiva och roliga månader.

Vi kör det utifrån några av de vanligaste frågorna jag fått.

"Hur är det? Är det drömjobbet?"

Mitt svar är både ja och nej.

Sverok är fantastiskt roligt och underbart. Att jobba heltid med att utveckla spelkulturen i Sverige och att dagligen få gräva ned mig i det är sjukt roligt.
Det finns dagar då det känns mindre kul, ofta dagar då jag är trött och sliten . De dagarna undrar jag såklart varför jag gör detta.
Med andra ord är det precis som vilket jobb som helst.

Jag sitter för det mesta på kontoret i Stockholm och jobbar.
Någon gång i månaden åker jag hemåt till Göteborg

Eller nej, inte som vilket jobb som helst eftersom detta med att vara ordförande för Sverok är ett kall.
Det tar enormt mycket tid vilket jag var väl medveten om och även förberedd på. Jag jobbar i princip 24/7 och har vant mig vid att folk hör av sig med frågor i tid och otid.
Det är sena kvällar, helgresor och möten. Det är extrajobb och det är att förutsäga det oförutsägbara och hantera det när det kommer flygande.
Det är att alltid vara proffsig och trevlig mot människor och det är mycket resande. Jag tror att jag i snitt klockar tio resdagar i månaden, ofta mer.

Jag har blivit en van tågresenär vilket är imponerande eftersom jag blir åksjuk jämt.
Men tabletter och dator håller det i schack.

Detta var som sagt något jag visste om och det är en del av uppdraget. Nackdelen är att det är svårt att planera in vettig ledighet eftersom det ofta kommer flygande bollar som måste hanteras snabbt.
I korthet är Sverok fantastiskt och det roligaste jag gett mig in på
Men det är inget drömjobb eftersom det inte är ett vanligt jobb.
Det är en heltidssyssla och något jag gör alla tider på dygnet. Det är ofta otacksamt eftersom få förstår hur mycket jag jobbar men det vägs upp av alla fina människor jag träffar.
Att vara ordförande i Sverok är inte något jag gör för att det är coolt.
Jag gör det för att jag älskar spelkulturen i Sverige och vill se den utvecklas till att bli ännu bättre.

(Och innan ni frågar, jag ser till att vila och ta hand om mig. Hållbart engagemang ftw!)

Hur har första tiden varit?

Det har varit otroligt mycket. Jag har på mitt vanliga sätt gått in i Sverok till 200% och lagt otroligt mycket tid på det, både att sätta mig in i allt jag måste veta och även att se till att hinna med allt.
Som alltid vill jag göra mitt bästa och här är lite av vad jag gjort:

• Jag har planerat in mycket konvent för att kunna komma ut bland medlemmar och få en kontakt till dem.
• Jag har massor med möten med nya och gamla samarbetspartners till Sverok.
• Jag jobbar med min del av verksamhetsplanen samt alla bollar som kommer flygande åt mitt håll.
• Jag driver politisk påverkan genom att vara synlig i debatten, gå på möten och seminarium om civilsamhället samt se till att medverka i media när det går.
• Jag hanterar situationer som uppstår i förbundet och har möten om hur Sverok kan vara en aktiv del i civilsamhället.
• Jag planerar och bokar in styrelsemöten och SLAG (distriktskonferenser som hålls två gånger om året)
• Jag arbetsleder styrelsen och försöker se till att de har vad de behöver i sitt arbete för att förverkliga verksamhetsplanen.

Känslomässigt har det varit en vild berg och dalbana i över hur mycket jag inte kan vs mycket jag faktiskt kan. Jag tvivlar på mig själv varje dag och känner mig bäst varje dag.
Men mitt i allt detta så utvecklas jag något enormt och jag hoppas att Sverok får tillbaka av det.

Jag är så jädra glad att Sverok har ett så bra och stabilt kansli som jag kan luta mig emot och som kan typ allt. De är fantastiska. Lite extra kärlek till Johan Groth som är bäst kanslichef, Sanna Hedlund för att hon är mest awesome och Chrisp för att han kan allt och är den kanske gladaste människan jag vet.

Vad har varit lättast och vad har varit svårast ?

När jag började som ordförande trodde jag att det svåraste skulle bli att representera förbundet och prata med folk. Jag är en rätt skygg och blyg människa egentligen så jag var lite orolig för hur det skulle gå.
Men den biten har snarare flutit på riktigt bra, både att prata med utomstående om vad Sverok är och vad vi gör samt att prata med medlemmar jag inte känner.
Numera är det en av de sakerna jag tycker är roligast.

En av de saker jag visste skulle gå bra var att arbeta strategiskt och övergripande och peka ut riktningen för förbundet, både när det gäller att arbeta med verksamhetsplanen och att se långsiktigt vad vi behöver göra.
Det är lika roligt som jag trodde det skulle vara.

Godis med Förbundsekreterare Aleandra är också rätt kul :D

Det knepigaste har varit att ha en ny roll i styrelsen. Som ledamot kunde jag vara en del av styrelsen men som ordförande så arbetsleder jag den. Det gör att mötena för mig handlar mest om just arbetsledning och fokus på att se hur vi går vidare i vårt arbete samt fånga upp när något tappas.
Det är en skillnad mot innan då jag kunde fåna mig och spela spel samt ha samtal till midnatt på tidigare möten.
Den tiden finns inte nu för mig och jag förstår för första gången varför flera av mina gamla chefer ibland valde att inte vara med på vikariefester och sommarfester på jobbet.
Det blir inte samma sak eftersom i en chefsroll hamnar en lite vid sidan av och utanför eftersom du arbetsleder.
Jag vänjer mig fortfarande vid det och det landar mer för för varje möte.Det är något som varje chef måste vänja sig vid och jag pratar om det med andra förbundsordföringar och även gamla chefer jag haft innan i livet.

Vilka har dina största utmaningar varit?

Hej och hå. Utan tvekan har det varit turerna med Nordea och de nya bankreglerna som var lite som en blöt yllefilt att hantera.
Sedan har det varit att titta på hur Sverok ska hantera framtiden, både när det gäller det finansiella och även när det gäller vilken typ av förbund vi ska vara.
Sverok är ett ungdomsförbund men vi har många medlemmar som är över 26 och jag tror benhårt på att vi behöver varandra för att vara bäst. Vi behöver olika erfarenheter, olika åldrar och olika bakgrunder för att kunna ha en levande och bra spelkultur.
En annan stor fråga har varit hur vi främjar det ideella engagemanget bland våra medlemmar och hur vi ser till att skapa mer transparens och kunskap om vad Sverok gör.
Den jobbas det på löpande och det är en av de viktigaste frågorna som jag alltid har med i huvudet.


Vad är viktigast för dig i ditt arbete?

Förutom att genomföra Verksamhetsplanen och förverkliga de mål som förbundet satt upp i form av strategiskt arbete så älskar jag att träffa medlemmar. Jag älskar att komma ut på konvent och prata med de som precis som jag brinner för spelkulturen.

Konventsliv ftw! Här på Nordsken med Sanna 

En sak som var viktig för mig detta året var att planera in så många konvent som möjligt att åka på, vare sig jag åkte på de som privatperson eller som Sveroks ordförande, just för att jag vill veta vad folk tänker och tycker om Sverok.
Det är så lätt att sitta och jobba strategiskt och långsiktigt men samtidigt tappa bort anknytningen till medlemmarna och varför jag gör detta.
Jag kan killgissa vilt vad folk tänker eller så kan jag se till att komma ut och prata med folk för att få en mer konkret fingervisning.

Dessa är de konvent jag har inplanerade i år. Vissa har redan varit med ni förstår grejen :)

Prolog  (min bloggpost om konventet)
Gothcon  (min bloggpost om konventet)
Nordsken  (min bloggpost om konventet)
SweCon/Fantastika (min bloggpost om detta)
Dreamhack Summer (min bloggpost om detta)
NärCon Summer
WarCon
Confusion

Vissa av de här konventen åker jag på regelbundet och vissa är nya men jag har försökt att få till en bra blandning.
Och nej, Sverok betalar inte mitt deltagande på alla dessa :)

Till den här listan kan ni lägga till Almedalen, Järvaveckan och förmodligen Bokmässan samt två lajv som jag åker på helt privat (Hey, jag tänker inte sluta lajva bara för att jag har fullt upp!) samt att jag spelar datorspel lite då och då.

Jag försöker att nå ut till alla som är medlemmar i Sverok så gott det går, inte bara i medlemsbreven utan genom att skriva här, genom att livestreama på min facebooksida och genom att skriva i Fenix varje månad. Jag och Alexandra postar dessutom varje tisdag på Sveroks facebooksida och Alexandra presenterar Månadens styrdokument för att alla ska kunna djupdyka i de dokument som gör Sverok lite bättre än alla andra.
Och sedan försöker jag som sagt genom att åka runt och besöka konvent.
Det känns som att tiden går alldeles för fort för att jag ska hinna med allt.

I varje nummer av speltidningen Fenix hittar ni en krönika av mig där jag berättar om Sverok.

För att sammanfatta:

Sverok är inte så mycket ett jobb som ett kall för mig. Det är något jag gör för att jag älskar spelkulturen och alla de människor som finns i den.
Jag jobbar på tok för mycket (eftersom det är så pass kul) men jag tar sovmorgonar för att vila ut och när jag är ledig så slänger jag telefonen i ett hörn.
Jag reser enormt mycket och har otroligt mycket givande och roliga möten samtidigt som jag jobbar med hur Sverok ska vara i framtiden.

I korthet har jag aldrig haft så lite tid att spela spel eller träffa vänner men å andra sidan har jag aldrig haft så mycket givande samtal och träffat så mycket nya människor.

Träffa Sverok Mälardalens styrelse i början av året var jättetrevligt!

Här är lite bra länkar om Sverok:

Sverok.se/ - Detta är hemsidan som berättar om vad Sverok är för den som undrar vad katten en spelhobbyförbund egentligen gör. Här hittas info om vilka som jobbar på Sverok, om styrelsen, om vad en spelförening är och om våra största projekt.

medlem.sverok.se - Detta är hemsidan för dig som är medlem i en Sverokförening. Här finns info om hur det fungerar att driva en förening, vad Sverok har för krav, checklistor för bland annat tillgängliga möten och våra uppförandekoder för att nämna några saker.

Spelkartan - Din guide till allt kul som händer i spelhobbyn.

Uppdragslistan - Vill du veta vad katten förbundsstyrelsen gör under året och vem som gör vad? Här ligger alla våra uppdrag och du kan följa hur det går med de under året!

Infobanken - Här ligger alla våra styrdokument som är de dokument som fastställs av förbundsstyrelsen och som pekar ut riktningen för hur förbundet ska arbeta. Undrar du hur arbetsgrupperna fungerar, vad våra riktlinjer för kost egentligen är eller hur Sveroks strategi för tre år framöver ser hur? Eller hur kansliet jobbar på Skype? Allt finns här såväl som våra protokoll från förbundsstyrelsemötena och även från Riksmötena genom historien(riksmötet är Sveroks årliga möte där 101 valda ombud beslutar om bland annat verksamhetsplan och budget )

Sverokpodden - Här kan du uppdatera dig på det senaste som händer inom Sverok!

Civilsamhällespodden -Detta är den allra bästa podden om civilsamhället i Sverige. En ny gäst varje gång som ihop med programledare Tjarls Metzmaa nördar ned sig i alla aspekter av föreningslivet

Hatet mot Durmaz och att fotbollen inte är skurken

Uppdaterat med en länk till Durmaz mål som förde Sveriges herrar till VM.

Just nu pågår VM för herrar i fotboll och i går spelade Sverige mot Tyskland i VM.

Det kanske förvånar en del av er att jag gillar fotboll. Inte som att jag spelar, det är jag på tok för lat för, men jag gillar att följa EM och VM och jag älskar när Sverige spelar. Jag grinar när de åker ut och jag jublar när det går bra.

Jag är dock så trolös att jag i sekunden Sverige åker ut börjar heja på ett annat lag.

Det är lite så jag är med fotboll.

Men jag älskar det.

Som sagt, i går spelade Sveriges herrlag mot Tyskland och förlorade med 1-2. Tyskland lade ett mål med 15 sekunder kvar vilket kändes jättesnörpligt och jag var så besviken över att vi var så nära!

Men det är sådant som händer. Tyskland är trots allt regerande världsmästare.

Jag var besviken och arg och sedan började jag ladda om och hoppas på att vi klarar det mot Mexiko.

Det är en rimlig reaktion.

Mindre rimlig reaktion är det som drabbat Jimmy Durmaz som hade oturen att vara den svenska spelare som orsakade Tysklands frispark som ledde till sista målet.

På mindre än ett dygn har han fått ta emot enormt mycket rasistiska påhopp och hatkommentarer på sin instagram och de är så vidriga så jag tänker inte länka in de.

För allvarligt, ni behöver väl inte se kommentarerna för att tvivla på att de är äkta när det bara är en googling bort?

Det jag vill säga är att det är helt oacceptabelt att hata på en spelare för ett misstag och därtill slänga in rasistiska hatord och hot (för oj vad hoten haglar).

Det är så in i helvete inte okej och jag blir helt rasande över detta.

Rasande för att jag ser hur alla rasisterna tar detta som ett gyllene tillfälle att ventilera sin vidriga rasism i form av riktigt grova påhopp och hatbrott.
Rasande för att en riktigt bra spelare sänks till botten av ett misstag (för ingen har väl glömt att Durmaz spelade en sjukt viktig roll för att se till att Sverige överhuvudtaget kom till VM?)

Rasande för att jag kan garantera er att den som är mest förbannad över misstaget är Durmaz själv. Det glädjer mig massor över att Durmaz verkar få mycket stöd av sina lagkamrater och jag ser fram att se matchen mot Mexiko.

En annan sak som gör mig lite extra förbannad är att jag ser hur folk säger att rasismen som kommer nu är en effekt av VM och kulturen där.

Ni som skyller detta på fotbollen:

Har ni bott under en sten och helt missat hur rasismen normaliseras i Sverige och hur vi numera har nazister som kan demonstrera öppet på gatorna?

Har ni helt missat alla som vittnar om rasism dagligen, de som även berättar om hur haten mot olika grupper nu är ute i det fria och att näthat och hot numera är vardag?

Det rasistiska hatet som drabbar Durmaz är inget annat än en skam för Sverige och är ett bevis för hur öppet det nu är tillåtet att hata och kritisera människor på grund av deras bakgrund. För det detta säger när en spelare i Sveriges herrlandslag drabbas av rasistiskt hat är att en person bara är svensk så länge en presterar bra. Händer något fel så är det fritt fram att slänga rasism och hot mot personen.

Som Romelu Lukaku säger i sin underbara artikel:

"When things were going well, I was reading newspapers articles and they were calling me Romelu Lukaku, the Belgian striker.

When things weren’t going well, they were calling me Romelu Lukaku, the Belgian striker of Congolese descent."

Det som drabbar Lukaku och nu även Durmaz är inget annat än rasism och ni vill motverka detta så se till att säga emot hatet, säg ifrån när ni hör det och visa att Sverige är ett land där vi inte låter detta gå oemotsagt.

Sist, gå gärna in på Durmaz instagram och sprid lite kärlek och stötta honom.

Fantastika och Dreamhack

Två konvent på en helg låter kanske i överkant men oj vad det var värt det!

Ibland så finns det ingen annan lösning när två saker jag ville besöka på krockade med varandra. De fick helt enkelt en dag var.

Först ut var kongressen Fantastika. Det var inte första gången jag besökte det. Första gången var för några år sedan då jag satt med i ett panelsamtal om appropriering och exotifiering. 

Nu var jag väldigt pepp på att komma tillbaka och dels lyssna på bra föreläsningar och samtal och dels träffa många fantastikentusiaster.
Jag kom dock iväg rätt sent på lördagen eftersom jag ägnade tre timmar åt att jaga Larvitar på PokemonGo:s communitydag. Det tog längre tid än vad jag väntat men när jag väl var på Dieselverkstaden så hann jag med överraskande mycket.

På plats på Fantastika!

Jag hann prata med flera bekanta och vänner som var på plats, köpa en bunt begagnade böcker, få några böcker signerade, lyssna på panelsamtal om superskurkar, lyssna på ett samtal med Mike Carey när han och Sara Bergmark Elfgren pratade om hans serie Unwritten och även lyssna på ett panelsamtal om Ethics of generation ship.
Sedan tog min energi helt slut och jag fick rulla hemåt med för många inköpta böcker.
Men Fantastika är som alltid en väldigt trevlig kongress där jag verkligen kan nörda ned mig i mina älskade böcker.

Söndagen så var det upp tidigt och ta tåget mot Jönköping och Dreamhack. Spänningen var stor eftersom jag aldrig varit på Dreamhack innan men peppen var skyhög.
Den blev inte mindre hög av att jag direkt efter ankomst fick träffa bästaste Max och sedan även Johan, Linn-Marie och Oskar från Nordsken.
Efter ett tag anslöt min styrelsekollega Erik och därmed hade vi sex kickass timmar framför oss.
Dreamhackk var precis lika stort och spännande som jag tänkt. Så många peppade e-sportare på en och samma plats!

WOW!!

Jag blev djupt imponerad av alla som hade dekorerat sina platser och kanske ännu mer av de som spelade flera dagar i sträck på fällstolarna.
Jag och Erik hann prata med en hel del folk, kolla på event och spexigt byggda datorer och även besöka större delen av Expohallen. Den var fin men ljudvolymen var extremt hög.

Hur peppa jag och Erik var? SÅ HÄR PEPPA!!

Sverok hade ihop med Female Legends en liten monter i södra lobbyn och den passade oss mycket bättre.

På kvällen satt jag med i ett panelsamtal som hölls i Future Skills Lounge. Temat för panelsamtalet var:

OVERWATCH - NÄR ANVÄNDER MAN ULTIMATES? Ett samtal om koordination, strategi och ledarskap.

Vänta vänta Anna, du kan ju inte spela Overwatch? 

Helt korrekt, jag suger på det. Men det var inte jag som skulle prata Overwatch utan det sköttes av en spelare från Team Meow. Min uppgift var att prata om varför föräldrar bör engagera sig i sina barns spelande, hur synen på spel är och hur ens talanger inom spel kan bli meriter på ett CV.

Det var fantastiskt kul även fast montern bredvid dunkade musik på hög volym och gjorde att varken jag eller Petra hörde vad vi själva sa.

Men det blev ändå bra och hela samtalet kan ni se här nedan.

Sedan fick jag brottas med försenat tåg hem men oj vad värt det var för min helg var fantastisk!

Jag lärde mig några viktiga saker:

• Plastkassar håller för max fem böcker innan de faller sönder och du tvingas bära allt i famnen. En liten bok med finska skräckberättelser är för mycket för en klen kasse.
• Jag kan uppenbarligen inte dricka mer än EN energidryck längre utan att bli helt uppe i varv. WFT? Jag kunde knäcka sju på en kväll men nu har min kropp svikit mig. 
• Att se på anime på tåget gör att små tanter som sitter bredvid smygtittar ihop med dig.

Jag besökte såklart Fantastika och Dreamhack för att jag ville dit och för att jag verkligen gillar konvent.  Men jag besökte de även som ordförande i Sverok för att hålla koll på hur spelkulturen i Sverige utvecklas. Det är för mig en viktig uppgift att ta reda på och framförallt att prata med de som engagerar sig i spelkulturen. Fantastik är vår kanske nyaste tillskott i Sverok och E-sporten kom ju med för några år sedan.
Båda två växer snabbt och utvecklas i takt med ny teknik, nya böcker och växande nätverk. Om jag bara skulle sitta framför ett skrivbord och försöka killgissa hur utvecklingen går... det skulle vara det dummaste ever.
Jag vill ut och träffa spelare, träffa härliga nördar och se vad Sverok behöver göra för att vara ett förbund för spelkulturen och framförallt - se vad vi kan göra för att hjälpa och peppa de som engagerar sig.
Jag har sagt det så många gånger men detta är det roligaste i mitt uppdrag. Jag skulle inte vilja vara utan det för allt i världen.

Sist men inte minst så bjuder jag på mitt bästa skämt från helgen:

I övrigt drog jag bäst skämt idag för Erik och @maxainen!
Jag: Hmm, Dreamhack är egentligen fel konvent att ha kavaj på för mig. Vet ni varför?
De: Nej, vadå?
J: Ska ju ha den på ett cosplaykonvent så att jag kan vara riktigt kawaii!
D: Nej...*sluter ögonen och önskar bort mig* pic.twitter.com/9r36w1sfPD

— Anna Erlandsson (@AnnaCeras) 17 juni 2018

Pride month och varför jag går i pride

Juni har rullat in och det innebär att det är Pride month. Under hela månaden så uppmärksammas betydelsen och vikten av HBTQ+ vilket är fantastiskt och välbehövligt.

Jag är bisexuell och har varit sedan ett antal år tillbaka. Av allt jag gör så är det kanske den sidan av mig som syns minst. Både för att jag inte hållit mina kvinnliga relationer så synliga och framförallt för att jag numera är i ett straight-passing monogamt förhållande med Svart.

Jag började inse att jag var attraherad av kvinnor rätt sent. Visst hånglades det vilt tjejer emellan på fester redan i gymnasieåldern men det var mer som en grej vänner emellan och inget något tog seriöst.
Allra minst jag som då hade ett förhållande.
Visst tyckte jag att tjejer var otroligt vackra och fina men jag reflekterade inte över det.
Sedan gick det några år och då hände det något.
Jag hade precis gett mig in i polyvärlden och där fanns det för det första en fria syn på detta med hångel och känslor och framförallt så fanns det utrymme för mig som tjej att för första gången analysera mina känslor för andra tjejer.
Var det bara en grej på fyllan eller var det något mer?

Jag minns inte riktigt när det blev klart för mig att det inte var en fyllegrej utan mer en fråga om äkta attraktion och känslor.

Kanske var det när du hånglade upp mig på den där klubben och jag inte ens visste vem du var men när jag såg in i dina ögon så visste jag att du var det vackraste jag sett.

Var det när jag föll handlöst för ditt skratt och dina vackra klänningar. Och hur rätt det var att kyssa dig och hur vackert ditt färgglada hår var i min hand.

Eller var det när vi pratade om rosor och vackra minnen.  Senare vaknade jag av att du krupit upp ovanpå mig i sömnen och sov med händerna inflätade i mina. Dina ögon var så svarta och vackra och jag visste att du alltid skulle skaka om min värld.

Jag minns allvarligt talat inte men någonstans där så insåg jag att jag var bisexuell och drogs väldigt mycket till kvinnor.

Det är något som finns kvar även om jag idag är lyckligare med Svart än jag någonsin varit i en relation.

Det tog ett tag för mig att hitta varför jag skulle gå i pride för det kändes länge väldigt konstigt, särskilt som varande i ett straight-passing förhållande.
Det var lite extra konstigt när jag var ansvarig för Sveroks HBTQ+, satsning Proud and Nerdy under flera år. Inte för att jag inte älskade det och verkligen brann( och brinner för det) men för att det ibland var lite jobbigt att höra kommentarer om varför en straight tjej skulle rodda en HBTQ+ satsning.
Det kändes som att jag behövde försvara mig och jag stängde mest bara öronen och ignorerade.
För jag insåg rätt snabbt att oavsett vilken relation jag har så är jag alltid mig själv.
När jag går i Pride varje år gör jag det både för mitt unga jag som kände tusen fjärilar i magen när hon insåg hur kär hon var i en annan tjej och även för mitt jag som jag är idag.
För den sidan av mig som alltid kommer finnas och som jag är stolt att det finns utrymme för idag.
Att jag får älska vem jag vill och framför allt att jag får vara den jag är.

Jag kommer aldrig skämmas och jag kommer aldrig försvara mig när någon undrar varför jag går i Pride. För jag vet varför jag går och jag vet att jag hör hemma där.

Det skadliga debattklimatet (eller du har inte rätt för att du är elak)

När jag säger att dagens debattklimat på internet oroar mig så låter det som att jag är minst 100 år gammal.

Men det är faktiskt sanning och för att jag ska bli orolig så ska det ha gått rätt långt. Som ni vet så har jag haft min beskärda del av näthat, jag har arbetat som digital redaktör och modererat kommentarsfält samt att jag haft en tendens att slänga mig in i debatter och stå upp mot rasism och sexism mer ofta än sällan.

Så det är inte så att jag inte vet att debattklimatet på nätet kan variera från trevligt och fluffigt till kränkningar och rena dödshot.

Det är ett problem, men det som oroar mig nu är inte hoten utan det är hur vi pratar med varandra på nätet.

Vi tolkar varandra på sämsta möjliga sätt och det känns som att det inte finns en vilja att nå fram till varandra utan enbart en vilja att:

1. Få så många likes som möjligt 
2. Trycka till den andra personen med spydigheter och en attityd av "detta ska du ha koll på annars är du en kass person"

Jag ska inte säga att jag inte har gjort mig skyldig till detta så många gånger. Jag har varit den som varit sjukt spydig och den som vägrat förklara. 

Jag har tappat tålamodet och fräst åt folk på världens mest okonstruktiva sätt. Jag gör det fortfarande ibland. 

Men jag har börjat funderar allvarligt hur vi kommunicerar med varandra på nätet och vart den här viljan att vinna debatter genom att tolka varandra så dåligt som möjligt kommer ifrån. Jag vet ärligt talat inte men den gör mig rätt nedstämd.

Vi har ett internetklimat där det är lätt att vara anonym och där det är lätt att både dreva mot folk och även att spy ur sig hat på ett sätt som är helt bisarrt.
Det finns en orsak till att jag har hårda kommentarsregler, det är för att det behövs och för att jag inte vill ge hatet en plattform. Det är mitt ansvar att se till att det inte sprids.

Och missförstå mig rätt, det finns tillfällen då folk förtjänar att bli frästa åt på nätet, som när folk som slänger sig med sexism, rasism och liknande och inte slutar trots att de blivit uppmärksammade på att deras beteende är skadligt och dåligt.
När upprepade dåliga beteenden vägrar rättas till kan mitt blodtryck gå i taket. 

Men jag försöker (och oj vad jag försöker) att tänka på att inte gå till personangrepp utan avsluta med att bara säga min mening om att beteendet är sunkigt och skadar andra och sedan lämna debatten för att spara mig själv.

Jag har märkt att de jag har mest respekt för på nätet är de som klarar av att hålla sig konstruktiva och förklarar för en person som beter sig kasst på nätet varför den personens beteende är dåligt. 

Det är jag på allvar så imponerad av.
Jag är mindre imponerad av arga människor som skriver att personer är dumma i huvudet och startar drev mot dessa så att hela saken går överstyr. Jag förstår helt hur de tänker men det känns som att det inte vinns något som helst på det och det skapar bara en samtalsklimat, både på nätet och IRL, där det handlar om ett vi och ett de som är skadligt och flyttar fokus från det som är viktigt.

Och det som är viktigt är hur vi ska uppnå våra mål snarare än att slå ned våra motståndare och peka på deras fel. För gör vi det har vi en sandlådedebatt och ärligt talat, jag ser nog av den typen i kassa politikerdebatter.

Det förekommer enormt mycket hat och hot på nätet men jag vill inte att vi sjunker till den nivån. Jag tror att vi kan göra bättre, bli bättre och vara bättre. Jag försöker fortfarande ge mig in i debatter men jag väljer mina strider och jag försöker numera tänka på att hålla en bra nivå. Ibland lyckas jag och ibland inte. Men jag tänker att jag når fram till mitt mål en dag.

Så mina små tips för att vara bra på nätet:

• Tolka varandra välvilligt. Alla har inte alltid benkoll på all terminologi eller varför något kan vara kränkande och den okunskapen kan ibland leda till att folk säger fel eler gör misstag de inte är medvetna om. Var snälla och fråga alltid "Hur menar du nu?" innan du bestämmer dig för att säga att att någon är en idiot. 
• Värna om ett bra samtal. Om du går in i ett samtal/diskussion med målet att ni ska nå varandra så se till att vara den som håller en bra ton. Och kom ihåg att det är okej, mer än okej, att lämna diskussionen när den tar för mycket tid. Hellre det än att det blir en smutskastning.
• Du ska inte alltid vara den som förklarar. Det orkar ingen människa och dessutom så har du inte betalt för det (särskilt inte som kvinna). Men ha kanske ett bra gäng länkar förberedda du kan länka in när någon inte har koll. Det gör så mycket för att se till att folk har koll och det sparar på din egen energi.
• Läs på om #jagärhär. Det är en riktigt bra grupp och förening
• Kritisera och analysera men angrip inte personen som skriver genom personangrepp och hat.
• Ha koll på dina fakta och läs på innan du börjar skrika om att saker eller personer har fel. Det är jävligt hett att ha orkat kolla fakta, mindre hett att inte ens orka googla med en smula källkritik.
• Persondrev är aldrig en bra grej. Oavsett vad det gäller. Ingen vinner på det överhuvudtaget. 
• Jaga inte likes genom att försöka skriva spydiga och kaxiga saker.

Det kanske inte alltid är lätt att komma ihåg detta när känslorna flammar högt på nätet. Jag kommer inte alltid ihåg det själv och jag applicerar det aldrig ever när det gäller personpåhopp på mig eller mina närmaste. Eller rasister som säger att jag borde skjutas. De kommer jag behandla med blockknapp och en oförsonlighet som inte är av denna värld.
Men de speciella människorna som enbart vill skada mig och de jag älskar är i ett kapitel för sig.

Min poäng är att i vanliga diskussioner så försöker jag så gott jag kan idag och jag tänker att du kan göra det med.

Mer läsning på temat:

• Min historia av näthat