Divergent

Först. Jag har inte läst boken som ligger som grund för denna film. Så detta blir ingen recension där jag hårdplockar isär och gnäller på hur bättre boken är. Jag får spara det tills nästa storfilm.

I en smått postapokalyptisk värld där något/någonting/allting har drabbat mänskligheten så är överlevnad prio ett. För att öka mänsklighetens chanser att överleva så har invånarna i forna Chicago tillämpat ett intressant (läs efterblivet system). Alla människor har delats in i färgkodade falanger utifrån vilka talanger och egenskaper de besitter. Utifrån ett visst personlighetstest som alla måste genomgå vid 16-års ålder så hamnar man i  antingen De tappra, De lärda, De osjälviska, De ärliga eller De fredliga.
Testet visar vilken falang man passar bäst i och det är bombsäkert enligt skaparna.
Och som alltid när något är bombsäkert så vet man att det inte är det.

När Beatrice Prior genomgår sitt test så är det oklart. Istället för att solklart peka henne åt en falang  visar testet att hon inte bara hör hemma i en falang utan flera. Något som inte ska eller får hända. Hon är en så kallad Divergent och sådana anses var ett hot mot samhället.

Så Beatrice enda lösning är att dels hålla tyst om detta för att inte bli dödad på stället och dels försöka smälta in och vara som alla andra i den falang hon slutligen gäller.

Jag vet inte vad det var som gjorde det men Divergent var en riktigt bra film. Jag är väldigt svag för fascistiska postapokalyptiska utopier och detta var en av de bättre jag sett. Jag gillar smutsiga städer där mänskligheten är det största hotet mot sig själv. Jag gillar att man får se det mest känslolösa och föraktfulla dragen hos personer och att allt är ”for the greater good.”
Tyvärr är plotten på sina ställen väldigt tunn och den är rätt förutsägbar på sina ställen. Men jag kan ta det för de starka korten i filmen väger upp det med råge. Det är en bra uppbyggd film med en bra blandning av action, karaktärsuppbyggnad och förklaringar utan att det haltar. Just att regissören Neil Burger lyckats med att väva ihop det så snyggt gör att filmen känns rejält genomarbetad
Huvudpersonen Beatrice är svag, känslosam, envis och enormt vilsen i världen och det gör henne till en av de bättre kvinnliga hjältar på filmduken. Hon är mänsklig och får vara det samtidigt som hon tar plats och är duktig utan att vara en superperson.
Överlag så har man lagt mycket på att karaktärerna ska få ta plats och ges mer tid än vad som är vanligt i en actionspäckad SciFi-film. De känns verkliga och det går att relatera till dem

En annan sak som som den här filmen ska ha plus för är den etniska mångfalden i filmen, den finns det gott om och på ett självklart och naturligt sätt. Det gör mig oerhört glad att se för jag är väldigt trött på postap-filmer där all befolkning är kritvit.(Publicerades ursprungligen på Megazine)