Det blir ännu ett inlägg med fokus på sexuella övergrepp och förövare. Eller ja, det kan för den delen appliceras på hur man som samhälle och vän bemöter utsatta personer som varit med om andra övergrepp med.
Jag skriver om detta ofta känner jag, men det behövs.
För hur gärna jag än önskar att de som vågar vittna och berätta om sina övergrepp ska bli bemötta med förståelse och respekt samt få stöttning från vänner så är det inte så.
Gång på gång ser jag människor, en majoritet män men även kvinnor, som ifrågasätter, trycker ned och är rejält aggressiva mot de som vågar berätta.
Och egentligen kanske jag inte borde bli överraskad, jag fick ta exakt samma skit när jag berättade om att jag polisanmält mitt ex. Men jag kanske hade vågat tro lite bättre om världen nu än för några år sedan.
Men nej, det är fortfarande skuldbeläggning på den utsatta som gäller och att människor inte fattar vilken skada de gör genom detta gör mig så arg.
Så i ren pedagogisk anda tänkte jag dra igenom de vanligaste argumenten jag ser riktas mot de som vågat berätta.
*Har du tänkt på detta med förtal?
Suck. Ja personen som berättar och som vågar säga sin förövares namn är förmodligen starkt medveten om detta. Personen har garanterat fått höra detta tusen gånger innan hen vågade berätta och kan vid detta laget rabbla förtalslagen utantill.
Släng inte det som första kommentar till en person som vågar berätta. Du kanske tror att du är stöttande men du framstår som en rövhatt, en rätt okänslig sådan.
*Kan du inte låta bli att snacka så mycket om din förövare, det kan ju bli rena häxjakten?
Lyssna på den meningen igen. Här är det för det första skuldbeläggning så att det skriker om det men också en felanvändning av ett mycket allvarligt ord som jag tror att de flesta använder utan att sätta in det i historiskt kontext.
Wonderkarin beskrev det på ett bra sätt en dag då vi hängde: "Att häxjakt är ett ord som har sin grund i 1600-talets jakt på häxor och som resulterade i att man halshögg och brände oskyldiga kvinnor och män. Oskyldiga eftersom häxor inte finns.
Så häxjakt då vad en jakt på något som inte fanns medans i fallet där den utsatta pratar om sin förövare beskriver något väldigt verkligt."
Så dels skuldbeläggning och dels förringande och förnekande av en allvarlig händelse.
*Är du säker på att du inte överdriver?
Nej, en person som berättar om ett sexuellt övergrepp överdriver inte. Påstå aldrig det. Snarare underdriver personen ofta eftersom man lägger skulden på sig själv eller drar sig för att berätta om hur hemskt det egentligen var.
Så säg inte att någon överdriver. Att berätta en historia om ett övergrepp innebär att fläka ut sin själ och riva upp sår som redan gör helvetiskt ont. Det är svårt nog som det är.
*Alltså,din berättelse är ju ashemsk men jag vet inte....du har ju inte varit helt stabil så jag är lite tveksam till om jag ska tro på den.
Detta är en klassiker. Man hänvisar till bristande trohetsgrad eftersom den utsatta kanske inte varit så stabil.
Det här argumentet får mig att vilja riva väggar för det riktar sig uteslutande till tjejer som berättar och målar in dem i ett hörn som "liten instabil flicka" alternativt "hysterisk tjej".
Jag vill uppmana alla att tänka några varv här och använda huvudet.
Kan det kanske vara så att det är just det faktum att man varit utsatt för ett övergrepp som får personen att må dåligt?
Värt att tänka på eller hur? Och inte bara tänka på utan också greppa till fullo.
För sanningen är att en person som varit utsatt för ett sexuella övergrepp mår skitdåligt, det är ångest, det är sömnlösa nätter, det är stressyndrom och fan och hans moster.
Vissa döljer det väldigt bra, vissa är helt öppna med det och andra döljer det dåligt.
När du säger att du inte kan tro på en persons berättelse för att hen är instabil så bidrar du till att få den personen att må ännu mer kasst.
Där har vi det, några vanliga argument som jag sett och hört andra dra mot människor som berättar sin historia om övergrepp.
Madelene gjorde mig uppmärksam på ytterligare en sak som är relaterat till detta:
"Nämligen att den som varit utsatt för ett övergrepp förväntas dela sin upplevelse gång på gång när man väl har berättar. Och det anses vara helt okej att kräva personen på den berättelsen fast man redan har koll.
För eftersom man redan har berättat så anses man kunna prata om det jämt och om man inte orkar det, då tappar man i trovärdighet eftersom man då inte kan stå för det.
Den utsatta förväntas alltså driva ett slags korståg och ställa upp som förstahands källa så fort någon bestämmer sig för att de minsann ska ha koll på saker."
Jag orkar knappt ens gå in på hur självcentrerat och respektlöst detta är av den som kräver ett offer på detta. Men kort sagt, har en person redan berättat om ett övergrepp, kräv inte att personen ska göra det igen och igen.
Så, där har vi de vanligaste argumenten jag springer på, tyvärr alltför ofta.
Många har frågat mig hur man gör för att vara en stöttande vän. Ja, det är inte att använda något av argumenten ovan, det kan jag garantera.
Men om en vän eller nära bekant har blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp eller liknande så brukar jag nämna tre stöttande saker man kan göra:
*Tro på personen
*Var tillgänglig och visa aktivt att du finns där, hör av dig regelbundet
*Våga ta ställning mot förövaren och visa att du gör det.
