Så.
Jag har som en del andra hört om ledaren från Göteborgsposten som publicerades den 15 juni. Jag drog mig för att läsa den men tillslut så kunde jag inte låta bli.
Och ni vet den där känslan som slår en i huvudet när en gjorde mindre genomtänkta beslut.
Till exempel när jag var tio och undrade om hallontvålen verkligen smakade hallon och jag slickade på den. Blä. Mindre genomtänkt.
Eller när jag var 15 och funderade på om stekplattan var varm och lade handen på för att testa. Aj. Mindre genomtänkt.
Eller nu när jag öppnar en ledare som jag bara känner rättfärdigar rasism och tänker att “Hur illa kan det vara?” Fy. Mindre genomtänkt.
Jag tänkte inte länka in den eller ens bryta ned den i delar. Men det jag vill är att berätta om mitt Sverige.
Jag har haft en privilegierad uppväxt och inte behövt sakna något. Det är jag enormt tacksam och glad över. Jag växte upp med föräldrar som älskade mig och stöttade mig i allt.
Det präglade mig väldigt mycket i hur jag såg på livet och vad jag ville uppnå. Jag ville se en värld som var den bästa och jag ville få den att bli bättre genom att göra bra saker.
I korthet var min barndom rätt jädra bra.
Men mitt Sverige där jag växte upp och tog mina första steg är inte samma Sverige som det är nu.
För som barn så var rasism något väldigt oklart och framförallt var det något som inte fanns för mig. Det var något jag läste om i böcker och var medveten om men att någon skulle döma mig för min hudfärg var otänkbart.
Nazister fanns och jag tror att jag var…. Åtta eller så när jag första gången stötte på dem. Det var en jobbig kväll och jag var rädd. Kanske mest för att de runtomkring var rädda för min skull och jag blev orolig för dem. Men i slutänden kände jag mig trygg med min familj och familjevänner den kvällen.
Men det är ändå ett otroligt levande minne från mina barndoms år.
När jag upptäckte att det fanns rasism, fördomar och objektifiering mot mig som rasifierad kvinna är en tråkig historia och om det har jag skrivit enormt mycket. Det finns inlänkat längst ned i den här bloggposten.
Det är kort sagt ett annat Sverige jag ser idag, ett där rasism och fördomar får mer och mer fotfäste.
Men jag ser också så mycket annat och det försöker jag fokusera på när saker bli för tungt.
För det är de delarna som gör att jag älskar det Sverige vi har i dag som är så olikt det jag växte upp i.
Mitt Sverige är ett Sverige där jag idag ser så många olika kulturer som växer sida vid sida.
Mitt Sverige är ett Sverige där jag ser så många mer människor med min hudfärg och det gör mig lycklig.
Mitt Sverige är ett Sverige är att gå ned till närbutiken och prata fotboll med kassören ihop med en muslimsk kvinna. Alla lika engagerade och glada.
Mitt Sverige är ett Sverige där jag hittar mat från alla världens hörn i mataffären och det gör mitt liv rikare. (Det bättrar inte på min matlagning men jag har kul på vägen)
Mitt Sverige är ett Sverige där jag går i Pride sida vid sida med människor av alla hudfärger och från alla religioner.
Mitt Sverige är ett Sverige där jag fastnar i en samtal på spårvagnen om Game of Thrones och varför säsong 8 både gjorde mig glad och besviken.
Mitt Sverige är ett Sverige där jag spelar Pokémon Go med barn och unga under dagar där allt bara är skratt och en språngmarsch mellan olika gym.
Mitt Sverige är ett Sverige där jag dansar på klubb, kyssandes en vacker flicka och en kille tycker det är underbart att vi kysser varandra. Eftersom han är gay och vill hångla med sin pojkvän och vår lycka gör honom lycklig.
Allt det som jag räknar upp gör jag ihop med främlingar och bekanta som jag springer in i på stan. Gemensamt för de alla är att de är en del av ett Sverige där mångfald är något bra. Vi är rasifierade och vi är svenskar.
Och det är de här händelserna som jag ser varje vecka- alla de här gör att jag älskar Sverige ännu mer än när jag var barn.
Det är ett Sverige där jag ser och upplever så mycket rasism men också ett Sverige där jag varje dag känner att ett Sverige fyllt med mångfald gör mitt liv rikare och bättre.
Sverige förändras och på en del fronter går det snabbt, andra långsamt men oavsett så behöver Sverige förändras för att utvecklas. Och med mångfald så går vi mot ett samhälle som jag vill se - ett där rasism, sexism och diskriminering av HTBQ+-personer inte accepteras.
Nu kanske jag är mindre genomtänkt och målar allt i regnbågsfärger. Men det är den enda färgen jag vill måla allt i och jag har så många som gör det med mig.
Kanske handlar det om att ha ett öppet sinne.
Kanske handlar det om att inte vara rädd gentemot andra som har samma hudfärg än ens egen.
Kanske handlar det om att faktiskt våga prata med andra, skratta och faktiskt kunna leva.
Eller så kokar det ned till att skärpa sig,vara en vettig människa, skaffa perspektiv och att vara lite mer genomtänkt än att gå full rasist för att en affär inte säljer köttbullar.
 |
| Vi kan bli mer, bättre och större. Vi vinner på mångfald. |
Mer läsning på temat:
