Göteborg vs Stockholm

Jag är numera tillbaka i Göteborg efter ett år i Stockholm. Herregud vad ett år gick fort och samtidigt långsammast i världen.
Så varför inte ta och jämföra de två städerna efter den här tiden och se vilken som är bäst?
(Jag tänker plocka bort det lilla faktum att jag har partner, boende och katt i Göteborg för annars blir det en sådan klar fördel Göteborg.)

Göteborg!

VS

Stockholm!

Redo? Redo!

Kollektivtrafik.

Stockholm:
Åh vilka förväntningar jag hade på tunnelbanan! Den skulle ju inte påverkas av is på spåret, löv på spåret, regn på spåret, vind på spåret.... ja allt det där som får spårvagnarna i Göteborg att välta.
Men eftersom jag bodde på gröna linjen fick jag uppleva typ allt krångel som jag haft hemma.
Men till SL:s försvar så gick vagnarna ofta, det var bra kommunikation och överraskande bra och fräscht.
Minus för att sätena jämt var mittemot varandra. Jag vill vara asocial i fred.

Göteborg:
Regn på spåret, is på spåret, löv på spåret, vind på spåret.... Ja ni fattar. Spårvagnarna och jag är inte vänner alls på grund av hur sent jag ofta kommer fram. Och det sämsta är att när Västtrafik inte kommunicerar ut varför vagnen är sen eller icke-existerande.
Plus för att sätena är placerade efter varandra. Jag kan vara asocial i fred.

Vinnare: Stockholm.

Restauranger

Stockholm:
Så mycket bra restauranger. Så mycket underbar mat. Och lätt att hitta mat överallt.

Göteborg:
Så mycket bra restauranger. Så mycket underbar mat. Hyfsat lätt att hitta mat men det är sorgligt lite utanför centrum.

Vinnare: Stockholm

Avstånd

Stockholm:
Stockholm är en större stad så följaktligen blir det större avstånd och längre mellan allt. Superbra när jag ska promenera för att röra mer på mig. Mindre bra när jag är försenad till ett möte.

Göteborg:
Allt är inom gångavstånd i Göteborg. Typ allt. Om en inte bor på Hisingen. Då är det kört.

Vinnare: Göteborg

Nattliv

Stockholm:
Här finns klubbar som spelar K-pop och här finns magiska baler på Nalen. Och det finns karaokerum. Allt blir bättre med karaoke.

Göteborg:
Tja... jag går inte ut i Göteborg förutom under Pride pga få klubbar och noll musik jag gillar. Är jag lat eller finns det något för mig därute. Det handlar nog om att jag är lat.

Vinnare: Stockholm

Priser

Stockholm:

Fuck i helvete vad dyrt allt är. Jag var på allvar chockad av hur mycket pengar jag betalade för en lunch, en fika och allt däremellan. För att inte tala om en öl.

Göteborg:

Bra priser som fungerar för min plånbok. Jag kan unna mig en lunch på stan om jag vill och att ta en öl kommer inte krascha mitt konto.

Vinnare: Göteborg

Boende

Stockholm:

Båda gångerna jag bott i Stockholm har jag haft den stora turen att lyckas bli inneboende hos vänner. Eget rum och överraskande nära till T-banan båda gångerna samt helt okej i pris.
Jag försökte båda gångerna skaffa eget boende men att få tag i en hyreslägenhet som var under 10 000 i hyra samt inte krävde min själ i utbyte var omöjligt. Till och med långt ute på linjerna. Det var en källa frustration.

Göteborg:

När jag flyttade till Göteborg lyckades jag och en vän få tag på en trea hyfsat snabbt genom privata uthyrare. Detta var dock 12 år sedan men det var en skön känsla. Sen har bostadsköerna gjort det minst lika omöjligt som i Stockholm att få tag i en bostad.

Vinnare: INGEN.

Vilken stad är då bäst?

I sann odemokratisk anda finns det bara en vinnare och det är Göteborg.
Min stad som alltid kommer att vara bästkustens pärla och den stad där jag hittar i, där jag känner alla vrår och där jag trots allt älskar det faktum att jag kan springa snabbare än vad spårvagnen kan rulla.

Samtidigt kommer Stockholm alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. Efter att ha bott där sammanlagt ett och ett halvt år av mitt liv så kan jag säga att jag älskar pulsen, storstadskänslan och att känna mig både osynlig och mitt i centrum.
Det är en stad där jag fått läka ihop, där jag fått växa och där jag hittat nya vänner.

Den bästa lösningen för att göra en episk stad av två jag älskar är att slå ihop de båda städerna. Eller bättre: Jag bor gärna halva året i Stockholm och halva i Göteborg. Så länge jag får ta med mig partner, katt och har en bostad.
Så ge mig några miljoner (säg miljarder) eller låt mig få 20 års kötid i Stockholms bostadskö så löser vi detta!

HOLY FUCK! Om Spider-Man: Into the Spider-Verse

Nedanstående inlägg kan vara fullt av spoilers så läs på egen risk

"No matter how many times I get hit, I always get back up."
-Spiderman

Det tog lite tid men tack vare fina vänner kom jag äntligen iväg för att se Spider-Man: Into the Spider-Verse på bio.
Jag hade rätt höga förväntningar på filmen. Och inte för att jag är ett fan av Spiderman, jag har rätt dålig koll på serietidningarna och har inte hunnit följa med alls förutom i filmerna som gjorts.
Men första gången jag såg trailern så kände jag att detta var något av det coolaste jag sett. Miles Morales har alltid verkat vara en awesome Spiderman samt FUCK YEAH för att han skulle få en film på grund av vikten av representation!

Stora krafter, stort ansvar and all that jazz men framförallt behövs nog en bättre kostym

I korthet berättar Spider-Man: Into the Spider-Verse historien om tonåringen Miles Morales och hur han blir Spiderman men också upptäcker hur han inte är den enda Spiderman i universum.
Det är på ett sätt en välbekant historia med "superhjälte-ska-upptäcka-sin-plats-i-världen" men med en tvist som verkligen gör allt.
Berättelsen är väldigt bra och genomtänkt med bra utrymme för karaktärerna och med en rapphet i dialogen som ger bra driv filmen igenom. Jag gillade alla små detaljerna kring Miles och hans familj och jag älskade hur nya karaktärer blev introducerade. Det kändes genomtänkt och skarpt utan att det blev krystat.

3 x spindliga hjältar. 

Men det som fick mig att verkligen sitta som en fågelholk var att Spider-Man: Into the Spider-Verse hands down kan vara en av de snyggaste filmer jag sett.
Från stilen den var tecknad i, vilket så påminde om hur en serietidning är gjord i kombination med assnygga färger, till det briljanta greppet med att ha serietidningsrutor och pratbubblor på sina ställen.
Det var inte en minut som jag inte blev positivt överraskad över hur filmens tecknade stil drev berättelsen framåt på ett sätt som hela tiden kändes nytt.
Striderna och transporterna genom staden var bara.... på en helt ny nivå (och inte bara för att det svingades mellan skyskrapor.)
Det var en film som verkligen till fullo förde samman det bästa mellan animerad film och serietidningarnas härliga berättarstil och som fick det att fungera utan bekostnad på storyn eller karaktärerna.
Hela stilen kändes klockren och blev en perfekt inramning men också förstärkning av storyn och av den resa vi fick följa med i.
Stort plus för att det inte ens krävdes 3D för att till fullo uppskatta filmens snygghet och de ascoola glidningarna över skyskraporna.

Kort sagt, jag var helt mindblown och det är svårt att beskriva i text hur snyggt gjord den är. Jag hoppas ni kan ha överseende med mitt svamlande om snygga serierutor och färger. Men den är på allvar ett mästerverk.

Sist men inte minst så blev jag helt kär i Miles Morales som Spiderman - och då älskar jag ändå versionen av Peter Parker som vi fått se i Marvels nya reboot där han spelas av Tom Holland.
Men Miles är verkligen något extra och han ger en helt ny dimension till Spiderman som jag har saknat. Kanske beror det på det lilla faktum att han har familj, att han är en supersmart nörd men samtidigt vill göra sin egen grej eller bara för att jag så mycket kan känna igen min egen tonårstid i honom.
Samt, det är fantastiskt att se en rasifierad Spiderman i sin egen film. Jag tänker ofta att jag inte borde bli så påverkad av när rasifierade karaktärer tar plats och utrymme på filmduken men jag blir lika gråtfärdig av lycka varje gång.
Ja jädrar.
Men även utan det faktumet att mitt hjärta dansar congatåg i lycka över vad hur kickass Miles är, både som Spiderman men också som förebild för rasifierade världen över, så är Spider-Man: Into the Spider-Verse en riktigt bra film som förtjänas att se igen och igen.

WOHO!!

Har en kvinna den frisyren kan hon aldrig bli tagen på allvar

Jag tänkte att vi skulle prata lite om hår och frisyrer på kvinnor och hur vi bedöms utifrån vårt utseende, särskilt som offentliga personer.

Jag talar på Sveroks Riksmöte 2018. 

Det var längesen jag hade min naturliga hårfärg. Jag började färga håret blått för ungefär tio år sedan om jag räknar rätt.

Sen dess har det gått från ljusblått till det mörklila med inslag av blått som jag har idag.

Och jag älskar mitt hår så mycket. Älskar hur det ändrar färg beroende på om det är sol eller mulet, älskar hur det skiftar efter att jag tvättat det och hur det numera är en del av mig som jag inte vill vara utan.

Jag klippte sidecut för sex år sedan för att mitt hår är såpass tjockt och fluffigt att jag behöver lite mindre av det. Samt att jag är så lat att jag vill ha en frisyr jag slipper pyssla med och som jag ser bra ut i direkt när jag kliver upp ur sängen.

När jag började som journalist fick jag höra från äldre personer att jag skulle vara tvungen att ha en mer neutral frisyr. För jag kunde ju inte se ut så där när jag läste nyheter.

Men jag ville ha mitt blåa hår och att vara nyhetsuppläsare i tv var aldrig min dröm (jag är extremt kameraskygg). Så jag beslutade mig rätt tidigt att det jobb som inte ville ha mig på grund av hur jag såg ut, där inräknat min frisyr, det var inte ett jobb som förtjänade mig.

När jag började som ordförande för Sverok så handlade de första negativa kommentarerna jag fick föga överraskande om hur jag såg ut.

“Blåhårig feministfitta”

“Lilahårigt penntroll med PK-komplex”

"Hur fan ser människan ut?"

“Blån***er”...

Ni fattar grejen.

Jag var så sjukt beredd på det men det var ändå spännande att se hur mycket kommentarer som kunde riktas mot hur jag såg ut.

Det är fortfarande spännande att se det.

Och jag vet att det hade inte spelat någon roll om jag hade haft min naturliga hårfärg och inte haft sidecut.

Då hade det förmodligen handlat om min hudfärg (vilket en del kommentarer gjorde) eller kanske om mina kläder (för att ha enbart nördtröjor samt jeans och kängor är tydligen sjukt oseriöst och inte något en ordförande ska ha)

Jag tog även här valet att vara precis exakt den jag är, med färgstarkt hår, med mina jeans och kängor och med min sidecut.
För att jag ska inte bedömas för hur jag ser ut, det är helt orimligt men det är vad som händer hela tiden så fort en kvinna får makt eller hamnar i ledarposition.

För mig drogs argument om att jag var för PK för nördhobbyn vilket ibland handlade om att jag driver frågor om jämställdhet och mångfald men oftare handlade om att jag var rasifierad och därmed inte representativ för Sveriges spelare.

En del var jobbigt att hantera men jag visste tack och lov att jag hade så många som stod bakom och bredvid mig som stöd. Framförallt hade jag också mig själv och det självförtroendet som kom av att jag var mig själv, helt igenom.

Jag kunde möta det mesta för att jag bar och bär mina kläder, mitt hår och min hudfärg som en rustning jag själv har valt.

Jag har inte ändrat på mig själv för att vara någon annan och det är en styrka.

Med det sagt, det är en sorglig värld när vi bedömer en kvinna i maktposition för hennes frisyr, hennes kläder och hennes utseende.
När vi gör det så nedvärderar vi och osynliggör den väg hon har tagit för att komma dit hon är. Vi bortser från dagar och nätter av hårt arbete, av examen och många timmars överjobbande, av resor över hela landet och av att lägga ned sin själ i något.
Framförallt så får vi det hela att handla om att en kvinna idag, 2019, fortfarande måste se felfri ut för att anses vara värd en position.

Hur harmlösa kommentarer främjar rasism

Det har blivit dags att prata om rasism igen och det är som vanligt

1)aldrig roligt men

2)alltid välbehövligt.

Jag har som ni vet under senare år sett en förändring i debatten, den där frågeställningen gått från;
“Hur motverkar vi rasism och nazism?”

Till:
“Varför är det fel att uttrycka sig rasistiskt”

Hade det inte varit så tragiskt hade jag skrattat högt. Men jag är tyst och arg istället.

För det är inte roligt när debatten hela tiden flyttas från att handla om diskriminering och rasism till att handla om en förvriden syn på vad vi får säga och inte.

Det skär i hjärtat på mig varje gång som jag hör orden: “Varför det är fel att uttrycka sig rasistiskt?”
Ännu mer när jag ser människor som berättar om när de blivit utsatta för rasism och det direkt dyker upp människor som säger:
De sällsynta gånger jag säger att “Det där är en tråkig kommentar, du kanske borde fråga mig något annat?”, så har bemötandet snarare blivit kränkt upprördhet och ledsenhet (“Men jag menade ju bara väl och var nyfiken.”) vilket lett till dålig stämning och där jag blivit den som betraktas som den som gjort fel.

“Men är det där verkligen rasism? Jag tycker att du överreagerar.”

Det är något väldigt skevt när hela debatten om att motverka rasism tappas bort i en metadebatt om varför rasism är fel och ännu mer när det börjar debatteras vad som är “äkta” rasism.

Jag har tänkt på detta under året som gått, främst utifrån mina egna upplevelser.
Det jag ser är att det finns ett mönster i synen på rasism, hur allvarligt det bedöms av icke-drabbade och hur de som drabbas förväntas hantera det.

Egentligen är det två varianter av rasism där det första bedöms mycket mildare än det andra.

Variant 1, även kallat “Men jag måste ju få vara nyfiken på dig!”

Kommer ofta i form av nyfikna eller skämtsamma kommentarer, till exempel:

Du är så jävla exotisk, du måste vara vild i sängen!

Ni från Indien och Asien är alltid så bra på att laga mat

Men är det inte så att du har rytmen i blodet?

Kommentarerna jag räknar upp här verkar harmlösa men i grund och botten är de rasistiska kommentarer. De är baserade på fördomar och stereotyper som får stå oemotsagda för att vi lär oss att inte skapa dålig stämning och för att det ses som kul att folk vågar fråga.

De placerar mig i ett fack där jag inte ses som en person och där varje konversation vi har efter de kommentarerna för min del kommer att präglas av en undran om du pratar med mig eller med “en spännande exotisk person” som det är fritt att kleta dina fördomar på.

Det är klart att du får vara nyfiken på en person men ha lite taktkänsla och framförallt, var inkännande.

Det finns tusen saker du kan fråga en rasifierad person om som inte tar avstamp i tråkiga fördomar och stereotyper. Till exempel vad personen jobbar med,om träning eller varför inte något om tv-serier.

Det ger garanterat bättre utgångspunkt för samtal och kanske för en framtida vänskap.

Den här typen av kommentarer möter jag fortfarande och de är tråkiga men det som är mer tråkigt är hur vi ser på den här typen av kommentarer.

För kunde jag inte haft lite humor?
Självdistans?
Eller bara varit lite jävla trevlig och lett lite mer?

Svar nej.

Det är inte okej att häva ur sig massa rasistiska klyschor och sedan säga att det bara var på skoj.

Det är inte okej att säga till den rasifierade som säger ifrån att hen skapar dålig stämning och inte kan ta ett skämt eller en komplimang.

För det är inte skämt, det är inte komplimanger och det är inte kul med rasism.

Rasifierade har all rätt i världen att skapa dålig stämning och säga ifrån när det byggs rasistiska fördomar på vår bekostnad.

“Harmlösa” kommentarer med rasistisk förankring kommer aldrig vara en bra konversationsstartare och oavsett vad som sägs så är detta rasism.

För allt börjar i fördomar, i stereotyper och i “harmlösa” kommentarer.

Det är när sådana kommentarer blir norm och får stå oemotsagda som det växer och blir till mer.

Med det sagt går vi vidare till:

Variant 2, även kallat “Sådana som du borde skjutas”.

Detta är den så kallade grövre delen av rasismen, den som handlar om hot, hat och påhopp.

Det är här jag placerar de händelser som drabbar mig från okända personer som inte sker på någon annan basis än att de inte gillar min hudfärg.

Den här formen av rasism är snabbt växande, den är aggressiv och den kan drabba vem som helst, från barn till vuxna.

Jag har skrivit så mycket om detta redan så jag tänker inte dra några exempel här men läs gärna min text över första halvan av 2018 här.

Den här formen av rasism gör mig aktivt rädd, förbannad och framförallt så är den ett aktivt hot mot min existens som jag har svårt att skydda mig mot.

Så i väldigt förenklad form har där ni rasismens två varianter enligt mig.

Här är det kanske lätt att börja jämföra de två och tänka:  

En form av rasism är harmlös och den andra är våldsam… Är det inte enklare att strunta i den harmlösa rasismen och bara leva med den? Kanske vara en smula mindre kränkt och istället fokusera på att stoppa den våldsamma rasismen som verkar mer skadlig?

Nej, det är inte så enkelt även fast många önskar att det vore så. För det första bör vi aldrig jämföra dessa två typer av rasism i syfte att bagatellisera den ena eller den andra och för de andra hänger de ihop och bör ses som två sidor av samma mynt.

Rasism handlar om fördomar, stereotypiseringar och att bli sedd som en hudfärg och en grupp istället för en individ.

Det börjar med ofarliga, harmlösa kommentarer som rasifierade förväntas skratta åt, hantera och spela med i.

Kommentarer som bottnar i okunnighet, fördomar och ibland en vilja att skada och håna.

Står detta oemotsagt så leder det till mer fördomar, mer stereotypiseringar och ett språkbruk som efter ett kort tag får en tydlig ton av ett vi och ett dom.

För det som då sades på skämt räknas nu som sanning vilket leder till ett nedvärderande av människor som rasifieras.

När rasifierade människor ses som mindre värda, mindre smarta och som mindre människor är steget till hatkommentarer, hot och våld väldigt nära.

För ingen vettig människor skulle spotta på en annan människa på tunnelbanan enbart för hur den ser ut. Det är otänkbart eftersom vi blir uppfostrade till att se till alla människors lika värde.

Men när en rasifierad människas värde redan sänkts genom fördomsfulla kommentarer, stereotypiseringar och en åsikt om att “de inte är som vi”, då är det väldigt lätt att spotta på en annan människa.

För du spottar på någon som du inte längre ser som människa eller ens som en individ.

Det är på grund av den här utvecklingen som vi måste betrakta rasism som just rasism. Vi måste sätta ned foten mot allt vi ser och vi får inte låta debatten handla om frågan

“Varför är det egentligen fel att uttrycka sig rasistiskt?”

Enkla svaret: Det är fel att uttrycka sig rasistiskt för att rasism är fel och det är något som varje vettig människa med något innanför pannbenet borde fatta.

Det är vårt och ert ansvar att se till att debatten hamnar rätt.

Där är ett första steg att ha koll på hur saker hänger ihop och se till att inte behandla rasistiska kommentarer som harmlösa och ofarliga. Genom att göra det motverkar vi  hat, hot och våld i rasismens namn.

Och låt oss ta med det in i 2019 för att fortsätta arbeta för att motverka rasism och nazism.

Vi kan bygga en bättre framtid.

Vad betyder rasifierad?

*Rasifierad - Att vara rasifierad innebär att man fysiskt uppfattas som utlandsfödd och annat än svensk. Det är en person som blir utsatt för rasism på grund av namn eller etnicitet. Det är ett bättre ord än icke-vit (som förhåller sig till vit som standard) och bättre än invandrare/utlandsfödd då många som är födda i Sverige också utsätts för samma rasism som de som har migrerat hit.//Beskrivning hämtad från Politism

Mer läsning på temat:

• Almedalen den 1: Nazisterna och vad deras närvaro gjorde
• Hatet mot Durmaz och att fotbollen inte är skurken
• Rasismen i siffror för mig
• Varför det är så viktigt att prata om rasism, strukturer och vithetsnorm
• Varför rasismen idag gör mig livrädd
• Vikten av separatistiska rum
• Omvänd rasism och hur mycket det stör mig
• Rasismens normalisering
• Kära vita vänner, sluta vara så passiva när det gäller rasism
• Whitewashing, blackwashing och lite mer representation
• White feminism och varför det stör mig
• Vithetsnormen och att sticka ut
• Rasismen som ser mig som pappas älskarinna
• #OscarsSoWhite
• Passiv och aktiv feminism och antirasism

Captain America eller hur livet låter oss växa utan att vi ibland märker det.

Tack till Peter Hansson-Silva som petade på mig om detta och inte minst visade videon för mig så att mina bitar ramlade på plats.

Jag är ju som ni vet ett stort Stort STORT fan av Marvels filmer. Jag har sett alla och jag kan lugnt säga att de flesta har jag sett minst fyra-fem gånger var.
Jag älskar de för allt de är, för hjältarna de ger mig, för gråzonerna och för att filmerna fått växa med mig under så lång tid.

En av de hjältar som överraskat mig mest är Captain America aka Steve Rogers i filmerna. För när jag tittar på åren så är det nog han som ligger mig närmast om hjärtat idag. Det var inte väntat alls.
För när jag såg Captain America: The First Avenger  så var min enda tanke hur otroligt tråkig och torr han verkade och var.
Allt prat om heder, plikt och att vara så genompräktig.... Jag tyckte inte illa om honom, långt därifrån men nej, Captain America var ingen hjälte jag identifierade mig med alls även om jag älskade filmen.
Han växte lite för mig The Avengers, kanske för att han reagerade på mycket precis som jag skulle ha gjort. Detta med att lita blint på att den sidan en är på gör det rätta. Jag började gilla karaktären lite mer.
Sedan hände Captain America: Winter Soldier. Den var helt underbar. För det första så föll som en fura för Bucky som jag redan tyckte mycket om i tidigare filmen. Herregud vad cool och mörk han var. För det andra så insåg jag hur mycket Captain America växt och med den filmen så började karaktären flytta sig högre och högre upp på min lista över hjältar jag tycker om.
Det är något som bara fortsatt och idag inser jag - till min stora förtvivlan och framförallt förvirring- att orsaken till att jag nu kallar honom en av mina topp tre i Marvels filmuniversum är att vi är rätt lika.

Missförstå mig rätt. Jag är inte på långa vägar lika genombra som Captain America. Jag är mer hetlevrad, mycket mer långsint och framförallt är jag inte lika genomtänkt utan kör det mesta på känsla. Det fungerar utmärkt för mig.

När jag ser tillbaka på åren så ser jag att jag har lugnat ned mig och helt klart mognat
Jag har helt enkelt växt, precis som varje människa gör. Inget konstigt där men jag trodde nog att jag snarare skulle bli mer eldfängd, inte tvärtom.
Men det jag tycker är viktigt finns fortfarande kvar.
Som lojaliteten mot mina nära vänner och solidariteten jag har mot de.
Som att jag vägrar ge vika i frågor som jag brinner för.
Som att jag tror att världen faktiskt kan bli bättre.

Den största skillnaden är nog att jag idag tror på människor mer och på vad de kan uträtta. Jag vet att jag inte är helt ensam.

Det är som sagt en helt vanlig resa för många människor och inte alls märkvärdig. Jag är inte det minsta speciell på det viset.
Captain America är inte heller speciell på det viset. De resor vi gör formar oss som människor och påverkar våra mål, våra ideal och hur vi väljer att uppnå dem.
Men jag gillar på något sätt att den vägen jag omedvetet har tagit är en väg där jag är mycket mindre aggressiv men fortfarande benhårt övertygad om vad som är viktigt för mig och en nolltolerans mot att avvika från den vägen.
Precis som Captain America har gjort sin resa och hur hans mål är desamma men metoderna blivit annorlunda.
Det är en väg jag ångrat så många gånger för den är asjobbig att gå på men den har också gett mig en tro på mig själv.

Och det är därför det är så fint att se om Marvel-filmerna och se hur Captain utvecklas och hur han inte tappar tron på mänskligheten och inte ger upp. För det är något att sträva efter och det är något jag vill.

För vad innebär det att vara en bra människa i en värld som denna?

Vem säger att det ens går att vara en bra människa? Är det ens möjligt?
Svar nej, för det kommer alltid finnas någon eller några som inte gillar sättet en agerar på eller är. För deras väg och vision är en annan.
Där finns det rum för att se att "okej, vi är olika och nu går vi åt olika håll" och det finns de där väggarna där det inte går att kompromissa med något.
Som med rasism, sexism och diskriminering.
Som hur jag förhåller mig till övergrepp och trakasserier.
Som hur vi ser på miljöfrågan.

Det går inte att vara en bra och perfekt människa i allas ögon.
Men det går att vara sig själv och att inte vika på vägen jag går på.
Oavsett om alla säger att det är fel. Oavsett om alla säger att jag är fel.
Det är att ta jobbiga beslut, att stå upp för det jag tror på och framförallt att stå upp.
Det är något jag och Captain America har gemensamt och det har jag plockat som mantra från honom vilket inte är en överraskning för någon.
Det är klart jag blir trött och står slutkörd och flämtande med känslan av att ha sprungit ett maraton.. Men jag kommer alltid upp igen. För jag vill ändra världen och jag vill se den bättre. Jag försöker att skriva, skrika, påverka, stötta och göra vad jag kan. Genom att vara stark och genom att vara svag.
Och framförallt genom att aldrig sluta kämpa.
För jag vill att vi är mer, bättre, större och att vi tror på varandra.

Jag är bara jag och det räcker ibland. Precis som Captain America bara är sig själv och ibland räcker det.

Ibland känner jag mig lika bra som Captain med samma storsinthet och tålamod. Ibland vill jag bränna världen i eld som Mother of Dragons.
Men alltid med samma mål för ögonen och numera med en insikt om hur jädra mycket jag faktiskt tror på människor.

Så tack för det Captain America. Tack för att du visat genom så många filmer att det är okej att kämpa för något alla tycker är fel, att stå i motvind och att det inte är slutet för att något går fel.
Tack för att du också fick mig att fatta att den där sidan av mig som ibland känts så tråkig och präktig... den är rätt bra den med.

Fairweather Manor 5 del 2: Att spela tonåring och blir friad till sent en kväll

Please note: Blogpost is in swedish but the video is in english. Enjoy!

Så blev det äntligen dags för mig, Svart och Gråskäggsdotter att packa ihop våra saker och åka till Polen och lajvet Fairweather Manor 5!

Innan middagen där jag pysslar med mina örhängen.
Foto: Nadina Dobrowolska

Herregud vad peppa vi var. Jag och Gråskäggsdotter har ju liksom aldrig kommit ur hur bra det var på Fairweather Manor 4 förra året, vi har hållit kontakten med folk vi träffade där och framförallt varit experter på att se till att vi båda ramlade ned i lajvminnena hela tiden.

Nu var vi ännu mer peppa för vi visste vad vi hade att vänta.

Lajvet Fairweather Manor utspelade sig 1917 i ett Europa som brann av krig och konflikter. lajvet i sig utspelade sig i England på godset Fairweather Manor som ägdes av familjen Fairweather. Under helgen samlades familjemedlemmar från hela världen på godset för att fira bröllopet mellan hertigens dotter och sonen till den irländske earlen.

Det var ett lajv där det skulle vara rikedom och maktkamp men där vetskapen om att världens förändring stod bakom hörnet gjorde allt skört och bitterljuvt.

För adeln var det en tid av skörhet och bitterljuva minnen, av heder och ära och för tjänarna en tid då förändringens vindar blåste starkt med ett löfte om en bättre värld.

Rollerna till lajvet var färdigskrivna och castades efter önskemål och denna gång var det smockfullt, jag tror vi var 150 på lajvet vilket innebar att det inte var en lugn stund.

Och den stora frågan för mig och Gråskäggsdotter var... Skulle det vara lika bra som sist eller skulle vi kanske bli besvikna?

Dessutom skulle vi detta år spela kusiner i samma familj, vi skulle spela i samma ålder och som också hade en hård rivalitet mellan sig. En klar skillnad mot förra året då vi visserligen var i samma familj men i olika åldrar och med olika mål.

Och såklart skulle vi båda spela adel, främst för de vackra klädernas skull!

Svart var med på sitt första internationella lajv och han skulle spela underbutler och var minst lika spänd och pepp som jag och Gråskäggsdotter. Men eftersom han hade en helt annan upplevelse av lajvet så fokuserar denna post mest på mig och Gråskäggsdotter :)

Vårt äventyr började sådär när vi höll på att missa två plan på raken, först det från Göteborg och framförallt det från Köpenhamn. Herregud, jag får fortfarande ont i magen av det. Men vi hann med båda och vi och all vår packning anlände tryggt till Mozna slott.

Lajvet med workshops började på torsdagen men för att undvika stress och hinna packa upp, sy klart och framförallt hänga lite med folk hade vi bestämt oss för att resa dit redan på onsdagen. 

Så bra beslut.

Jag och Gråskäggsdotter hann ha en jättebra familjeträff med vår familj, alltså den belgiska. Vår familj bestod av en äldre patriark, hans två döttrar och den enas man, två dotterdöttrar, en betjänt samt en konstnärsvän. Jag hade alltså rent familjemässigt både en kusin, en mamma, moster och morbror samt en morfar. Det var fantastiskt kul och ännu mer eftersom spelarna var otroligt bra och duktiga och såklart även de som spelade betjänt och konstnärsvän.

Det lite roliga var att nästan alla var från Skandinavien så vi hade riktigt kul på onsdagen när vi satt i vårt samlingsrum och åt choklad och bestämde hur vi skulle ha det mellan våra roller. Vi landade i hjärtligt men också med en underton av att vi måste se till att behålla vår ställning.

Foto på nästan hela vår familj tagen med Eskils kamera från 1910. Hyfsat coolt.
Från vänster: Kusin Evelien, Morbror Augustin, Moster Marie, Morfar Peter, Mamma Mathilde, jag och konstnären Hilde.

När lajvet drog igång så var det så mycket att göra! Vid den här tiden var Belgien ockuperat av Tyskland och även om min roll och hennes mamma hade bott i England hela tiden så hade resten av familjen tvingats fly från Belgien och godset där.

Kort sagt var vi en familj i stort behov av att vinna rikedomar och status.

En del av familjen i slutet av lajvet där vi har vunnit det mesta.
Foto: Nadina Dobrowolska

Ett sätt att göra det var att gifta bort de unga kusinerna, vilket var mig och Gråskäggsdotter.

Jag var så kluven när jag valde roll till lajvet. Jag ville uppleva något nytt och jag ville inte spela något jag brukade. Jag ville ha en utmaning.

Så jag valde att spela en ung flicka som var mycket traditionell, smart och medveten om sin plikt mot familjen men som samtidigt var en romantiker och som drömde om att få det alla kvinnor drömde om - nämligen ett perfekt giftermål. Kombinera med en rätt stor dos naivitet och att hennes favoritbok var Ivanhoe.

Louise D'Ursel var kort sagt väldigt mycket jag inte är och det var helt klart en utmaning. Plus att hon pratade nonstop, skrattade och visste att hon var vackrast. Och hela tiden med det här mörka molnet i bakhuvudet att hon var tvungen att göra ett bra giftermål, för sin mamma och morfars skull och för att rädda familjen.
Herregud, jag kan knappt ens fatta att jag lyckades spela henne men hon var topp 5 roligaste roller jag någonsin spelat.
Det var otroligt härligt att släppa kontrollen över mitt egen öde och lämna det helt i min familjs händer och få vara tonåring med tusen känslor och idéer och med en naivitet som inte var av denna värld.

Gråskäggsdotter i sin tur spelade min kusin Evelien som var radikal socialist som drömde om kvinnors rättigheter och lika rättigheter för alla...  Vi hade båda pressen på oss att göra ett bra giftermål och vi gjorde det mesta av det på våra sätt, jag genom att prata med alla unga män jag kunde och drömma om den perfekte och hon genom att prata socialism med de unga männen och påpeka (det visserligen sanna faktumet) att hela grejen med giftermål var en stor köttmarknad.
Vi var verkligen ett par härliga kusiner som båda avundades den andra så mycket och som slängde käft när vi kunde.

Jag fick verkligen ha ett härligt lajv där jag fick vara en bricka i ett äktenskapsspel, en flicka mitt i tonåren, ha kärleksbekymmer, familjeproblem och allt däremellan.

Under möhippan på fredagen.
Foto: Nadina Dobrowolska

Hade jag skrivit allt som hände på lajvet skulle det bli flera hyllmeter men några citat:

During a family meeting with me horrible upset about never being the first choice for any young man and all my emotional drama:
Uncle Augustin: Now now, less feelings and more rational thinking!
Me: But it’s all feelings!

Me in a breakdown and Uncle Augustin calmly reading his newspaper:
Me:You realize, I´m the friend! Me, the friend!! I don´t want to be Rebecca, I want to be Rowena!
Uncle Augustin: Well, then you have to have a different battleplan. Suggest you work on that.

Samt några höjdpunkter:

• Alla familjemöten där jag fick vara emotionell tonåring och vara kränkt över att aldrig vara någons förstaval.
• Att trösta min morfar under morgonen när hans PTSD tar honom tillbaka till krig och död.
• Alla samtal med tjänsteflickorna Connie och Alice om kärlek, livsval och att hitta sin egen plats i livet.
• Två gånger se den jag trodde skulle bli min fästman fria till en annan mitt framför ögonen på mig.
• Att gråta vilt av tanken på att min älskade morfar kanske blir inkallad till kriget och sen bli friad till av en man som går ned på knä. Då blev det tårar igen och lycka för min karaktär.
• Hålla om min nya fästman ute på terrassen när hans PTSD rasar som värst under fyrverkerierna och sedan gå in med hans hand i min.
• Att få säga "You can put that in your pipe and smoke it" till Evelien sista timmen på lajvet när vi jämför ringar vi fått av våra nya trolovade.

Här är jag svintrött och har ont i fötterna men spela roll.
Timmar innan lajvet slutar och nyförlovad!
Foto: Nadina Dobrowolska

Det var ett fantastiskt lajv och jag är så glad för att vi vågade åka en andra gång. För om första gången var bra var denna helt fantastisk på alla sätt.
Detta lajv kan nog vara det bästa jag varit på och det säger inte lite. Efteråt var jag slutkörd men så lycklig och festade tills sent på natten med samtal och vin.

Tack hela min underbara belgiska familj för att ni var bäst. Tack alla jag lajvade med och tack Gråskäggsdotter för att du är du. Massor med kärlek <3

Mer läsning på temat:

• Fairweather Manor 5 del 1: Att sy allt på en vecka
• Fairweather Manor 4 del 1: Det totala kaoset och att ta på sig för mycket 
• Fairweather Manor 4 del 2: Att delta på ett internationellt lajv och alla känslorna

Att våga dansa K-pop och äntligen känna mig hemma på en scen.

Jag älskar att dansa. Och då menar jag verkligen att jag älskar att dansa. Just att gå ut på klubb och dansa är något av det bästa jag vet.
Jag har även dansat kurser sedan jag var pytteliten och fortsatt med det hela livet, främst jazzdans men även orientalist, hiphop och ATS. Samt zumba.
Men jag har det lilla problemet att jag är sjukt blyg och har scenskräck vilket ställer till det med kursdans. Det är nästan alltid en uppvisning i slutet på varje termin som är obligatorisk och det skrämmer livet ur mig.
Så jag har hållit mig borta från danskurser i flera år.

Men nu när jag flyttade upp till Stockholm så insåg jag att jag behöver dansa för att hålla energin uppe och för att ha någon form av träning. Min kompis Tildedrinkstea har länge varit coolast och dansat K-pop och nu drog hon med mig för att dansa på KpopNonstop.

Min kärlek till K-pop går rätt långt tillbaka i tiden och den har inte blivit mindre med tiden. Det jag inte var beredd på var att jag skulle vara äldst i klassen och dessutom vara tvungen att outa det första tillfället.

Lärare: Hej och välkomna! Då tar vi och säger vårt namn, bias och ålder.
Alla: Jag är 15. Jag är 16 och ett halv. Jag är 15 om en månad...
Jag: Jag är då 32....

Ridå mitt liv.

Men det där blev starten på de trevligaste dansklasserna jag haft. Att dansa till musik jag älskat så länge gjorde att jag kände mig hemma och även fast jag lätt var sämst så spelade det mindre roll. Inte ens när det visade det sig vara en (såklart) obligatorisk dansuppvisning så dämpade det min pepp.
K-popklassen blev snabbt veckans höjdpunkt och något jag alltid såg till att ta mig tid för, oavsett hur trött och sliten jag var efter jobb och resor.
När det väl var dags att stå på scen sent på våren så var jag sjukt nervös men hade samtidigt så kul. Det var så jädra peppande att dansa för folk och även känna hur jag utvecklats.

Efter-dansen-selfie! 

Hösten blev om möjligt ännu bättre! Dansgruppen var fantastisk och jag kanske drar på stort när jag säger att vi kändes som en liten familj men det var lite så det var. Vi hejade på varandra i allt och hade enormt skön stämning.
Vår danslärare Helena var också så underbar med massa humor, självdistans och med en asbra blandning av pedagogik och att driva på oss så att vi kunde göra vårt bästa.
Jag hade så jädra kul hela hösten och vintern och jag såg verkligen fram emot att få uppträda igen.
Sedan så bestämde sig min slitna kropp att totalkrascha bara dagar innan.
Så istället för att stå på scen och få säga hejdå till mina kurskompisar och min danslärare så tillbringade jag nästan en vecka mer eller mindre slutkörd och oförmögen att gå någonstans.

Ridå mitt liv.

Men jag är ändå så glad över att jag har dansat K-pop i ett år. Och så enormt stolt över mig själv att jag vågade.
Nu när jag flyttar från Stockholm är det osäkert om jag kommer hitta en lika bra dansklubb på Bästkusten men jag kommer i alla fall fortsätta dansa hemma.
Och jag har lärt mig att även om jag klarar av båda kill-, och tjejdanser så har jag en svag punkt för tjejdanser. De är söta och fina på ett sätt som tilltalar mig. Det kan också bero på att jag är alldeles för ovig för att vara riktigt bra på killdanserna.

Jag kommer aldrig någonsin lägga upp videos och bilder från när vi dansar men här nedan kan ni se artisternas egna dansvideos på koreografierna jag dansade under året. Och kom ihåg, jag är fortfarande grymt sämst på att dansa men skillnaden nu är att jag har mer självförtroende och verkligen vågar stå på scen igen.
Det är inte helt fel.

Vårterminen 2018

Höstterminen 2018